Idag fyller tryckfrihetsförordningen 250 år, vilket är något vi bör högtidlighålla. I Kronobergs län tänker man dock annorlunda kring festligheterna, där kunde Sveriges Radio i veckan rapportera att var tredje politiker vill begränsa tryckfriheten. Vart är alla ni som skrev Je suis Charlie? Ni som också var tysta efter attentaten mot Lars Vilks, vars rondellhund var ett myggbett i förhållande till Charlie Hebdots publikation. Tyvärr finns det många som tycker att Vilks får skylla sig själv, dessa personer förstår inte vad tryckfrihet och yttrandefrihet handlar om; än mindre dess vikt. Dagens generation svenskar har aldrig upplevt krig eller verkligt förtryck, därför har man aldrig lärt sig vad tryckfrihet, yttrandefrihet, parlamentarism och demokrati handlar om. Man inser inte heller vilka problem det medför när politiker vill inskränka dem, för man har aldrig reflekterat i de banorna. Hur många förstod egentligen att man satte parlamentarismen ur spel när man införde Decemberöverenskommelsen, där oppositionen först skulle lägga ner sina röster och nu istället lägger splittrade förslag?
Denna centerpartist förstår säkert inte bättre utan tror att han representerar sunda värderingar, i själva verket är han ute på en mycket farlig väg.
Politisk satir och Upplysningen
Har man någon gång öppnat en historiebok om litteratur förstår man ganska snabbt att satir spelat en väsentlig roll i den epok som kallas upplysningen. Istället för att skriva samhällsproblemen i en debattartikel (vilket var olagligt), utspelade sig dessa i fjärran länder eller i andra sammanhang; och blev därför lagliga. I Europa kunde man inte vara öppet kritisk mot kungamakten, istället utspelade sig kritiken i andra länder. William Shakespeare lät sin tragedi Hamlet utspela sig i det danska hovet istället för i det brittiska. Jonathan Swift lät samhällskritiken utspela sig i landet Lilleputt i hans roman “Gullivers Resor”. I dagens filmatiseringar av liknande verk tycks dock mycket av samhällskritiken ha försvunnit, till förmån för sagoberättelsen. I Sverige har vi Astrid Lindgren som fällde den socialdemokratiska regeringen Palme I med sin Pomperipossa som fick betala marginalskatt på över 100 % (men hur många vet vad det är idag?).
Det är modigt att stå upp för yttrandefriheten, och fegt att vilja begränsa den
Nuförtiden är det vanligt med uttalanden om begränsningar i yttrandefriheten, i Publicistklubben fördes t.ex. en debatt där man tyckte att Sverigedemokraterna inte borde ges utrymme att debattera i public service. Vi kunde även se en liknande debatt där (självutnämnda historikern) Henrik Arnstad ville förbjuda tidningen “Nya Tider” att medverka på bokmässan eftersom de anses vara högerextrema. Täppas Fogelberg från Ring P1 har t.ex. yttrat att han vill dra in polisskyddet till Vilks osv. För att förstå varför detta är fegt, måste man förstå att Arnstad m.fl. inte bemöter meningsmotståndare i sak; istället ger man sig på deras möjlighet att medverka och yttra sig. Det modiga och det normala är att ta replik och ifrågasätta deras argumentation, det kräver dock mer av den som ger sin in i diskussionen. Ska man förändra samhället måste vi alla vara modiga och stå upp för yttrandefriheten dvs. inte begränsa den för dem som säger saker som anses jobbiga.
Satir är oerhört viktigt och är dessutom ett mycket gammalt politiskt vapen, säkerligen värst av dem alla; just för att man kan uttrycka saker i andra sammanhang. Snarare bör satiriker uppmuntras eftersom de ofta talar klarspråk i sin ofta befogade samhällskritik. Oberoende Förnuft uppskattar satir och har tidigare lånat av bilder av två erkända satiriker, besök gärna deras hemsidor och fira tryckfrihetsordningen 250 årsdag.
Jan-Erik Ander www.jeander.com till följande publicering:
Oklokt att censurera sin egen gratulation
Kalle Strokirk http://www.kallestrokirk.se/ till följande publicering
Ögonbindelsvandringar för att förnya synen på utanförskapsområden som Kalle ritade unikt till oss.