I veckan var det val i Storbritannien, något som för någon vecka sedan såg ut att bli en enkel seger för Theresa May och hennes de konservativa (kallas torries, systerparti med Moderaterna). Istället blev det en kalldusch där de konservativa tappade sin majoritet och nu tvingas in i koalition med nordirländarna. Vad som är intressant är Jeremy Corbyns (ledare för Socialdemokraterna som kallas Labour) agerande i och med valutgången, uppenbart var han villig att till varje pris ta makten. Corbyns skiljer sig således från den svenska situationen där den borgerliga oppositionen visar ovilja att regera samtidigt som dessa understryker vänsterpartiets (en radikal politisk motståndare) vikt i regeringsunderlaget. Corbyn agerar alltså helt rätt som demokrat, han försöker påverka och utesluter inte att själv ta makten. I Sverige har agerandet kallats “skapa kaos”, eftersom de som formulerat sig i dessa termer saknar förståelse för parlamentarism; än mindre har de respekt för demokrati och svenska folkets valresultat.
Är Finansministern Magdalena Andersson (Social)demokrat?
Frågan kan säkert framstå som stötande, men är trots allt befogad med tanke på de uttalanden som gjorts rörande hennes syn över tid på budgetarbetet. Uppenbart tycks många med henne tro att en regering automatiskt ska få igenom sin budget, att således fälla regeringens budget anses skapa “kaos” i landet. Agerandet kan nästan liknas vid en “dolkstötslegend” som blivit till sanning, där Sverigedemokraterna blivit utmålade som “antidemokrater” när de i själva verket agerat helt i linje med det mandat de fått av väljarna. En Sverigedemokratisk röst är inte att betrakta som en röst på Magdalena Andersson, om de sedan gör bedömningen att väljarna hellre vill ha alliansens budget är det mellan dem och deras väljare. Dagens systemfel handlar om att regeringen borde ha riksdagens stöd, när de istället får regera på walkover agerar Regeringen Löfven som om man hade 50 %; här uppstår det ett gnissel. Magdalena Andersson skulle ha förhandlat så att en majoritet stöttat budgeten, eller lagt förslag som varit så pass neutrala att borgarna låtit dem passera. Istället har man agerat tvärt om och lägger förslag om skattehöjningar (något som alltså saknar stöd), som man dessutom förväntar sig få igenom eftersom man är regering. När varken folket eller gud gett henne detta mandat, och där hon istället pratar om brott mot budgetpraxis och problem för minoritetsregeringar är det tydligt att synen på parlamentarism och demokrati inte är den bästa. Vilseleder man aktivt väljarna eller är man okunnig i hur en demokratisk process fungerar?
Kompromissens magi
Många partiledare i Sverige tycks även sakna förståelse vad en kompromiss innebär. Om två radikaler tvingas göra upp kommer dessa att landa någonstans i mitten dvs. ingen av parterna kommer att acceptera något radikalt från den andre, i teorin möts man istället halvvägs. Därför är den svenska modellen demokratisk obegriplig när man utesluter samtal med vissa partier eftersom poängen handlar om att hitta en mix av förslag som alla parter i underlaget kan acceptera. Hade man agerat enligt kompromissens magi efter valet 2010 hade med allra största sannolikhet Sverigedemokraterna inte varit landets näst- eller största parti i opinionsmätningarna. Istället har man gjort dem till underdogs som människor känner sympati för, vilket blivit än mer tydligt när debatten polariseras så oerhört. De har även fått rätt kring en rad kontroversiella frågor om exempelvis ensamkommandes ålder (via rättsmedicinalverket), orimligheten i vår flyktingpolitik (via Hans Rosling); i väljarnas ögon har de därför vunnit den respekt de inte fått från andra riksdagspartier. Kan man således samla en riksdagsmajoritet där de ingår bör man göra det, dock är det viktigt att dessa får stå till svars för sina förslag som del av ett regeringsunderlag; detta för att undvika en situation där man för fram saker i en budget som man sedermera inte bär ansvaret för.
Idag finns det dock många i sociala medier som ger uttryck för att Sverigedemokraterna måste ingå i en kommande regering, detta är lika demokratiskt felaktigt som Magdalena Anderssons syn på budgetarbetet. Jimmie Åkesson har ingen självskriven rätt att sitta i regering om inte Sverigedemokraterna formerar 50,1 % av landets väljare, istället ökar hans möjligheter till regeringssamtal desto fler väljare dessa samlar. Uttalanden som att dessa “snuvats på regeringsinnehav” är således felaktiga eftersom man missar poängen hur parlamentarism fungerar. Sverige behöver en återgång till breda samtal och en tävling där alla partier försöker ta makten genom att bygga broar mellan olika partier och formera störst örike. I en värld där alla slåss om att få bilda regering är det också irrelevant huruvida Annie Lööf (C), Jan Björklund (L) lutar sig höger eller vänster; dessa ska representera sina väljare och föra vänsterpolitik högerut eller högerpolitik vänster ut (eftersom varken de konservativa eller rödgröna kan formera egen majoritet). Det faktum att man från journalisternas sida tänker i termer om spelteori spär således på makttaktik istället för diskussionen om sakfrågor, vilket är där fokus borde ligga i ett land som genomsyras av en sund demokrati.