I Sverige har vi fått en utveckling där ingen behöver ta ansvar för de förslag man lägger fram, där det värsta som kan hända är en valförlust. Vilken politik vill egentligen våra politiker driva? Finns där någon regeringsmedlem som inte tillsatt en utredning för att komma på vad man vill göra? Det naturliga när man utser en regering är att man väljer sakkunniga personer, i Sverige utser vi istället personer som aldrig arbetat med de frågor de är tänkta att driva. Således kan man rimligen fråga sig vem som bestämmer i Sverige?
Det ligger en hund begraven i regeringsfrågan
Sedan en dryg vecka tillbaka stormar det ordentligt i regeringsfrågan, eftersom man inte kan komma överens vilka som kan bilda en regering och hur denna ska vinna parlamentariskt stöd. Det faktum att Alliansen fortfarande säger sig vilja söka ett gemensamt mandat utan att förhandla med Sverigedemokraterna gör att man rimligen kan ställa sig frågan varför Åkesson skulle släppa fram någon regering han inte får inflytande på. Detta brukar beskrivas som att han vill “skapa kaos”, men är hans demokratiska uppgift; Åkesson borde som demokrat fälla samtliga regeringar hans parti inte kan få inflytande på (om de inte föredrar den ena framför den andra). Givet att alla partier klarar sig kvar i kommande val (vilket är mindre troligt), och alliansen blir större kan de fortfarande inte bilda regering; om inte vänstersidan agerar som Alliansen gör nu; dvs. agerar splittrat. Det faktum att man ändå säger sig driva en alliansbudget när man teoretiskt omöjligt kan nå en majoritetsregering på 50 % väcker således en rad frågor hur det skulle vara möjligt? Har alla delar av Decemberöverenskommelsen verkligen fallit, eller innebär en röst på Socialdemokraterna att de lägger ner sina röster om Alliansen blir större? Rimligen borde samtliga partiledare redogöra för hur man agerar så att väljarna kan rösta på bästa alternativ, vilka kan tänka sig samarbeta med vilka? Väljarna bör kräva transparens.
Vart tog sakpolitiken vägen?
Varför börjar inte allianspartierna presentera gemensam politik som man tänkt driva? Vad vill man egentligen göra? Det är en mycket tragisk utveckling om valet 2018 utöver migrationsfrågan handlar om att Socialdemokraterna vill höja skatten lite mer än Alliansen. Uppenbarligen är idén om fler jobbskatteavdrag politisk död, eftersom många svenskar tycker det är okej med ett högt skattetryck om de kan konsumera välfärd för slantarna. Problemet är snarare att de inte får den välfärd de betalt för idag, och att många områden har stora brister (polisen, äldrevården, skolan etc.). Man kan även fråga sig om Liberalerna som varit mest EU-positiva fortfarande vill gå med i det europeiska valutasamarbetet och om Alliansen fortfarande vill gå med i försvarsalliansen NATO under Trumps presidentskap? Vill exempelvis Centern öppna gränserna helt, och hur ska man samtidigt bibehålla den naggade välfärd vi har idag? Eller vart står man egentligen sakpolitiskt? Vad kan man komma överens om och vilken politik vill man driva? Moderaterna anställde exempelvis en ny kommunikationschef i veckan, kanske borde man istället ha anställt en idémotor?
Varning för “populist-stämpeln”
I USA har man fått en liknande utveckling där sakpolitiken försvunnit för att i valrörelsen ge plats åt kritik på det personliga planet för Donald Trump respektive hyllningskörer för Hillary Clinton. Donald Trump presenterade dock en rad förslag under sin valrörelse som lockade medelklassen vilket gjorde att han vann valet, vilka nu genomförs till stor kritik. Hade man fått en valrörelse som i media handlat mer om sak, och varför man tänker protektionistiskt (för respektive nackdelar) hade dessutom fler förstått att Trump har poänger i sin ekonomiska politik för den amerikanska medelklassen. Har någon i ex. Sverige gått ut och försökt diskutera globalismens baksidor balanserat? Istället har vi en rad kändisar som blivit tongivande i debatten, men vad vet dom eg. i sak? När vi istället får politiker som saknar visioner, undviker sakpolitik och inte strävar efter att bilda majoriteter riskerar man att bana vägen för uppstickare med en rad idéer likt Donald Trump. Således har vi också fått en utveckling där man undviker att ta debatter, utmålar Trump m.fl. som populister och ger sig på deras människosyn, samt påstår att de ger “enkla” och “orimliga svar” på svåra samhällsproblem; utan att presentera några själva. Uppenbarligen har man fortfarande inte förstått att medietrycket gör det omöjligt för erkända ekonomer och sakligt pålästa att på ett sansat sätt diskutera ex. Trumps politik, men att social media gör det möjligt för väljarna att ta till sig information direkt från källan. Vem har exempelvis sett till professor Hans Rosling i media sedan han gav Sverigedemokraterna sakligt rätt i Syrienfrågan?
Vill man komma till rätta med s.k. “populism” måste våra partier börja diskutera sakpolitik, driva majoritetspolitik som går igenom i riksdagen; och ha politiska ledare som vet något om området de ska driva. Ska man vinna över en s.k. populist måste man helt enkelt presentera bättre och mer genomtänkt politik, inte kritisera motståndaren som oseriös etc. Således borde en regeringsbildare i en högre grad plocka personer som inte sitter i riksdagen, då dessa inte vet vad man vill förändra; och sällan saknar yrkeserfarenhet. Det skulle dessutom bli billigare för staten då vi skulle undvika en massa utredningar om vad man vill uträtta, utan istället skulle vi få politiker som redan känner till fel och brister och som har en plan på HUR de ska förbättra dessa områden. Om detta är att vara populist, dvs. uträtta förslag som är positiva för folket; borde varenda person med vettiga idéer tillskriva sig detta begrepp. -Populist? -Javisst!