Det är läskigt vad som hänt med Nobelprisen och de attacker de får mottaga av vänsterfolk, som intellektuellt ligger på en nivå där man undrar om de ens gick ut grundskolan. Tänk att det 2019 finns så pass radikala människor som granskar pristagarna utifrån kön, hur korkad kan man bli? Bakgrunden är väl så pass enkel att man dels saknar förmågan att ta in vad upptäckten är eller vad den innebär för mänskligheten, eller dels en författare man varken hört talas om eller vars konstnärliga språk man kan relatera till. Därför granskar feministerna vinnarna utifrån en nivå man förmår att greppa, är det inte kiss och bajs så blir det genus; analyser som förtjänar vårt förakt och t.o.m. vårt hånskratt. Stackars Prins August som fick ett tåg uppkallat efter sig, (“dummare än tåget” eftersom man inte fick skymfa prinsen personligen); hade sannolikt inte känt sig så ensam 2019. Är det inte genus är det en författare som tagit ställning för fel sida i ett krig.
Skriver man sämre om man har fel åsikter?
Uppenbart tycker de intellektuella giganterna på våra tidningar att årets nobelpristagare i litteratur är ovärdig sitt pris då han uttalat sig positivt om Serbien apropå kriget på Balkan; ty dessa har sannolikt aldrig läst en bok. Således kan man förstå årets Nobelpristagares frustration och det hat han känner mot journalister, när ingen som knackar på hans hem varken läst hans böcker, förstår hans inspiration av Cervantes (Don Quijte), Homeros (han som skrev “manuset” till storfilmen Troja som journalisterna säkert sett) och andra kända giganter; utan istället kommer dit och börjar prata Balkan. Blir lite som en vinnare av årets kock som får frågor om vilken kaviartub som är bäst, till slut brister det.
Ingen intellektuell söker idag anställning hos pressen
Blickar man tillbaka 50-100 år kring vilka som satt på våra tidningsredaktioner hade exempelvis den idag radikala vänsterpopulistiska tidningen Dagens Nyheter, den nationalromantiske Wilhelm Peterson-Berger som musikkritiker; en mycket duktig tonsättare vars verk sannolikt inte ens får omskrivas i dagens upplaga (än mindre vill man nog kännas vid hans anställning). Den typen av tunga namn skulle aldrig söka sig till dessa tidningar idag som reportrar. Vi såg eller ser inte kända svenska nutidskompositörer som Sven-David Sandström eller Fredrik Sixten kommentera kultur, utan det faller på personer av Linda Skugges dignitet. Tittar man på vilka som skriver artiklar är det många gånger post-pubertala tonåringar, som varken är belästa eller särdeles beresta; vilket sätter ribban på hur bra tidningen kan bli.
Linda Skugge vs. Björn Ranelid
Tittar man på Björn Ranelid är han som många andra intellektuella en knepig typ, framgångsrika konstnärer är sällan “normala” utan har ofta egenheter som gör dom mycket speciella. Det spelar ingen roll om du är företagsledare eller är en känd författare. Ranelid som har ett mycket vackert skriftspråk, lägger sannolikt ner mycket av sin kärlek på skrivmaskinens tangenter; eftersom texterna håller så pass hög nivå. När feministen Linda Skugge vars texter ligger på en nivå av Kalle Anka & C/o (inget ont mot Kalle Anka) skulle recensera hans bok “Kvinnan är det första könet”, saknade hon förmåga att greppa boken intellektuellt. Istället blev det genus och en fet sågning, hade man gett boken till någon som förstår sig på litteratur hade sannolikt utfallet blivit något annat.
Poängen med att Nobelpris ges ut av en akademi är att dessa till skillnad från alternativa nobelpris utdelade av feminister och annat löst folk, samlar en skara intellektuella individer som utifrån kvalité och litteraturforskning granskar de texter någon gett ut. Nobelpris handlar inte om vems tur det är, vem som har bäst politiska åsikter eller vems barndom som blivit “bestulen”; utan den som faktiskt uträttat något för mänskligheten i form av kunskap eller fred. Att ta in personer som Linda Skugge eller andra tidningsmedarbetare av samma klass är sannolikt det sämsta man kan göra, för de kan inte skilja årets nobelpristagare Peter Handke från Kalle Anka; och då platsar man inte i akademien. En utveckling åt det hållet och vi kan lika gärna lägga ner akademien. Poängen med att ha en jury är att ha personer som förstår vad de dömer, det är därför Kishti Tomita i Idoljuryn faktiskt kan sjunga och inte är någon som bara sitter där för att göra underhållning.
Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, anställer en tidning människor utan erfarenheter eller kunskap kommer texten aldrig bli intressant för någon utanför Kalle Ankas läsekrets att läsa. Det är inte konstigare än en politiker som aldrig haft en jobb och blir näringsminister, eller en sjukvårdsminister utan medicinpoäng; hur kan vi ens förvänta oss att arbetslösheten ska minska eller cancerköerna ska bli mindre dödliga? Saknar man erfarenheter bör man bli diskvalificerad, inte befordrad; men likt andra vänsteråskådningar är feminismen ännu en stämpel som öppnar dörrar för dessa figurer. Hatar man män eller uttrycker sitt hat mot polisen offentligt hamnar man mycket kvickt i både På spåret eller SVT:s julkalender. Därför ska man exempelvis jämföra “konstnären” Kakans krukor genom att titta in på pysselavdelningen på närmsta förskola, varje gång man funderar över hur duktig någon egentligen är på vad de utger sig för att vara.