Sedan 2010 då Sverige gick från majoritetsregering till minoritetsregering har vi kunnat se ett mönster av att regeringar inte längre kör sina lagförslag via riksdagen. Istället har man använt regeringens budget som transportbåt för politiska reformer, vilket ledde till att Socialdemokraterna m.fl. bröt ut höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt. Även om regeringen är de som styr, är det en oerhört viktigt att en minoritetsregering är ödmjuk över det faktum att man inte är i majoritet. När man istället satsar allt på ett kort och placerar politiska reformer som inte har stöd av majoriteten beter man sig demokratiskt bedrägligt, eftersom majoriteten således antingen måste fälla budgeten i sin helhet; alternativt bryta ut en viss budgetpost.
Lex Decemberöverenskommelsen I och II
När regeringen Reinfeldt förlorade valet valde den borgerliga alliansen att gå fram med sin budget de gått till val på, vilket senare vann majoritet efter att Sverigedemokraterna föredragit den framför de rödgrönas. Stefan Löfven valde då att utlysa nyval, vilket senare ställdes in när Decemberöverenskommelsen skapades. DÖ innebar att den icke regerande minoriteten inte skulle driva det man gått till val på, utan istället lägga ner sina röster för att regeringens (de politiska motståndarna) budget skulle passera. Efter ca 1 år valde Kristdemokraterna att bryta överenskommelsen varav helheten föll, sedan dess lägger istället de olika allianspartierna fyra olika budgetar; på så vis kan de fortfarande inte få majoritet för sin ekonomiska politik om Sverigedemokraterna stöttat dem. Dessutom har man 2014 lovat i en debattartikel i DN att man inte kommer bryta ut poster ur regeringens budget.
Regeringen Löfven har Carte Blanche inom den ekonomiska politiken
Är det verkligen rimligt eller i linje med demokrati att minoritetsregeringen Löfven bakar in en flygskatt som läggs på resänärern, när riksdagens majoritet (Alliansen+SD) inte stödjer förslaget? För en trebarnsfamilj skulle reformen kosta 2000 kr om dessa vill åka till Thailand på en semester. Är det verkligen i landets intresse att riksdagsmajoriteten måste utlösa en regeringskris alt. fälla regeringens budget om de är emot denna skattereform? När det uppenbart idag inte finns något samlat borgerligt regeringsunderlag (som kan nå stabil majoritet) är det svårt att se att de skulle våga fälla regeringen. Innebär regeringens tveksamma demokratiska pokerspel att oppositionen ska ge regeringen löfven Carte Blanche inom den ekonomiska politiken?
Vad en ansvarsfull och självrespekterande opposition ska göra
Rimligen bör man släppa fram regeringen Löfven i och med att man inte kan bilda ett stabilt regeringsunderlag (tre av Alliansens partier vill inte förhandla med SD). Det innebär inte att man bör ge upp sin egen självrespekt och låta regeringen köra över dem, tvärtom bör man återuppta utbrytningmöjligheten. Uppenbart behöver ordningen återställas där regeringen lägger propositioner som vinner stöd genom förhandling med övriga riksdagspartier.
En ansvarsfull opposition förhandlar med regeringen och flyttar realpolitiken åt sitt eget håll i en kompromiss. Regeringar som inte vill göra för stora kompromisser bör avgå, problemet idag är att det inte finns några kompromisser öht. Därför bör oppositionen “tänka högt” och förklara att man bryter ur en viss specifik post om man anser att den egentligen borde voteras i riksdagen; detta bör göras väldigt återhållsamt. Rimligen kanske vi även ska utse en talman som inte är partipolitiskt aktiv? En talman som är högt ansedd i folkets ögon, en opolitisk individ som riksdagen kan acceptera; och som också kan vara en högre instans för partierna att vända sig till? Någon som i en högre grad satt press på den som velat bilda regering att samla ett stabilt underlag, någon som medlat och hittat vägar till samförstånd i lägen där vi har ännu fler krafter som inte kan komma överens. Någon som har både integritet kring talmansämbetet, slagit vakt om statsministerämbetet; istället för det egna partiets intressen.