I dagarna publicerade Expressen/Demoskop en undersökning på antalet missnöjda väljare, och de som tycker det politiska systemet fungerar mycket bra. Enligt undersökningen uttrycker 38 % ett missnöje medan 46 % anser att landet sköts mycket bra. När vardagen består i nya skjutningar, bränder, överfall, olika festivaler som får stänga igen, mammor som föder i bil, för tidigt födda barn som tvingas flygas till Finland, inställd mammografi, hög arbetslöshet bland lågutbildade, äldre som lever på existensminimum, en skola som inte levererar, långa vårdköer, BB som lägger ner, hatisk retorik mellan olika kön, ett försvar som saknar viktiga förmågor, partier som inte klarar av dialog, hög skuldsättning hos folket, gängkriminalitet och sekterism som tagit kontrollen över olika kvarter, när Drottninggatan utsätts för terrordåd… då tycker alltså 46% att landet är i sin ordning?
Hur mycket sympati har de som lever i förnekelse
Hur är det möjligt att man helt kan blockera att vi har stora problem, och att vår välfärd krackelerat? Kanske är det så enkelt att landet är oerhört segregerat och 46 % bor i områden som inte drabbats, där man kanske har råd att betala för sjukvård? Oavsett kan man fråga sig hur sympatiska dessa 46 % är? Känner dessa med de landsmän i andra delar av landet som lever i otrygghet, och som är de som får betala priset av att regering efter regering inte löser landets problem?
Vad innebär det egentligen att vara missnöjd?
Om man tycker att saker är fel i samhället och vill förändra dessa, är man då missnöjd? Om någon bränner ner ens bil, och att man själv har politiska förslag för att stävja brottsligheten; är vederbörande då missnöjd? Rimligen borde alla partier som har en förändringsagenda definieras som missnöjda eftersom de vill förändra utvecklingen i landet. Man kan alltså koka ner resonemanget till ett parti som inte bygger på missnöje är både trött och stagnerat eftersom ambitionen till förändring är låg. Kanske är det därför vissa partier ständigt vill “göra mer” och tillägger “vi är inte nöjda”? Hade man haft konkreta förslag hade man istället presenterat dessa istället för att landa i ovanstående retorik.
Lex “Candide” av Voltaire
Det faktum att halva befolkningen blockerar allvarliga problem kan på flera sätt liknas vid Voltaires bok “Candide”. I boken anser huvudpersonen Candide att han lever i den bästa av världar, oavsett vilka svårigheter och tragedier han ställs inför. Skillnaden mot dagens samhälle är att de som uppenbart är nöjda med samhället helt avfärdar den verklighetsbild som görs gällande för dem som upplever problemen. Således har vi fått en debatt om verklighetsbilder där hälften av befolkningen menar på att den andra har fel, där de formulerar sina argument utifrån tesen om att Sverige är den bästa av världar (därav finns inte problemet, eller är relativt litet). Till skillnad från dagens situation är Candide skriven i satirform, och driver med de idéer Gottfried Wihelm von Leibniz förde fram.
Uppenbart har samhället blivit polariserat till den grad att man numera uppmanas radera vänner som man inte delar uppfattning med, inget kunde vara mer fel; hela tanken med demokrati bygger på en fri debatt. Att kalla någon för missnöjd är således att tumma på både begreppet demokrati, samtidigt som man skadar debattklimatet. Det undersökningen säger är att det sociala utanförskapet är stort, eftersom 38% upplever allvarliga samhällsproblem. Man kan dessutom utgå från att 38 % numera är den siffra som utgör någon form av tak till hur stora Sverigedemokraterna kan vara i opinionen, det vore ytterst osannolikt om deras sympatisörer sållat sig till den andra sidan. När dessutom 16 % inte har en klar uppfattning, är det viktigt att vi öppnar upp för diskussioner med oliktänkande om hur vi förbättrar samhället till det bättre. Får vi en vältalig, saklig, konstruktiv och öppen debatt, kommer vi på sikt att kunna återgå till att odla vår trädgård.