Det är idag en stor skara medborgare som fullständigt saknar förtroende för rikspolischefen, detta är både allvarligt och helt unikt i svensk historia. Avgångskrav har b la kommit från båda oppositionsledarna Anna Kinberg Batra och Jimmie Åkesson, trots det har Eliasson uppenbarligen regeringens förtroende. När vi dagligen läser om våldtäkter, bilbränder och att var tionde kvinna idag statistiskt råkat ut för sexuella övergrepp måste riksdagens majoritet agera om den styrande minoritetsregeringen inte fullgör sina uppgifter. Det är inte rimligt att svenska folket får betala för att regeringen hellre värnar partikollegans rykte, än tillsätter en kompetent rikspolischef. För att få ner brottsligheten bör den tidigare rättsstaten Sverige göra tre saker.
Öka transparensen rörande nyhetsrapporteringen
I dagarna har vi sett en polis i Örebro bli hyllad i sociala medier för att ha skrivit ut vilken typ av brott, gärningsmän och ursprungsländer han jobbat med senaste veckan. Hans uttalande har gjort att hans chef gjort en anmälan, där åklagare ska utreda om brott föreligger; vilket är mindre troligt då uttalandet borde anses vila på fundamentet yttrandefriheten. Bakgrunden till att innehållet fått sprängkraft handlar om att det sedan länge varit känsligt att rapportera om utländska gärningsmän eftersom det finns personer som genast tar fram rasiststämpeln (inte sällan kulturella personligheter som aldrig läst vare sig juridik eller ekonomi). För några år sedan kunde vi t.ex. läsa om en gruppvåldtäkt av “svenska män” i flera av våra stora dagstidningar, medans det i Finland rapporterades om behov av somalisk tolk för de gripna. Det faktum att det funnits en skiljelinje i rapporteringen om ex. härkomst har banat väg för alternativa nyhetssajter då det funnits en efterfrågan på information (numera omnämnt som “alternativ fakta”) hos befolkningen; man litar helt enkelt inte längre på media. För att således komma tillrätta med problemet, dvs. avdramatisera “härkomstfaktorn” borde staten genom public service publicera alla som dömts (medborgare eller icke medborgare) i Sverige för allvarliga brott med namn och “mugshot-bild”. Är man konsekvent och gör det vid alla domar, skulle informationen bli helt icke kontroversiell och mer rättssäker; istället för att andra krafter tar på sig denna uppgift. En dom är fakta, och kan aldrig bli kontroversiell så länge vi inte kopplar den till en generaliserande analys (människor som kommer från x tenderar att utföra y). På samma sätt hade vi då sluppit artiklar där orter som Tranås tydligt kopplas samman med självmordsbombare, då just Tranås i sammanhanget är en icke relevant faktor i sammanhanget. Tittar man i t.ex. lokala amerikanska tidningar (även innan Trumps tillträde) kan man ex. läsa vilka som blivit tagna för drunk driving och annan brottslighet. På Kuba går polisen runt med den dömde i hela stan, vilket anses mycket förnedrande; summa summarum finns det säkerligen positiva avskräckande effekter av att visa vem som gör vad i ett samhälle.
Återinför signalement
Backar man bandet några år kunde man höra polisen beskriva signalement, något som blivit politiskt känsligt idag med tanke på tidigare stycke (vilket Svd tidigare rapporterat om). Precis som vi är i behov av transparens rörande vilka som dömts för allvarliga brott kan aldrig signalement vara kontroversiellt så länge man inte generaliserar. Dagens uppfattning är således direkt kontraproduktiv för polisarbetet, eftersom det blir svårare att hitta brottslingar när man samtidigt måste vara politiskt korrekt. Dessutom kan säkert fler skyddas om man snabbt kan varna allmänheten om fara finns. Extrema ideologier som feminism (dvs. inte jämställdhet) och rasism bygger exempelvis på att man i sin analys antingen kopplar signalement eller annan data mot kön eller etnicitet, vilket gör att oskyldiga människor betraktas som “risker”. Gemensamt för dessa ideologier är att de motsätter sig rättsstatsbegreppet, eftersom riskfaktorn skuldbelägger när man istället borde betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats. Det är individer som begår brott, därför måste vi markera mot de som skuldbelägger eller generaliserar kring ex. hederliga människor från utvecklingsländer eller gemene man. Istället ska vi straffa de individer som förstör samhället, och akta oss från generaliseringar som drabbar hederliga människor. Straffen bör också vara av den grad att de känns för de som begår allvarlig brottslighet.
Utvisning bör vara norm vid allvarlig brottslighet
Ett uppehållstillstånd bör betraktas som ett förtroende, med vissa villkor. Begår man allvarlig brottslighet och saknar medborgarskap ska det därför vara norm att utvisa; eftersom förtroendet är förbrukat. Rimligen bör man även upprätta något system där utvisningen blir giltig för samtliga europeiska eller skandinaviska länder. I de fallen personer inte kan återvända pga. att myndigheterna inte vet ursprungsland bör man undersöka möjligheterna att sluta avtal med säkra länder där vi betalar för deras fängelsevistelse och nystart. Förslagsvis kan man även låta den som ska utvisas i så hög grad som möjligt välja land av de man har avtal med, om denne nu inte vill uppge sin egen nationalitet. Detta hade löst att man således inte får en situation där dömda grova brottslingar fortsätter vistas i landet, eller till och med på sikt får medborgarskap. Rimligen bör man inte heller släppa in någon i landet som inte vill uppge sin tidigare nationalitet, förtroendet måste således vara ömsesidigt; vi bör inte uppmuntra till en situation där vi inte kan utvisa pga. att vi inte vet ursprungsland.
Uppenbarligen fungerar inte längre silkesvantar och kafferep, utan det handlar om handfängsel och tydliga regler om hur man uppför sig. Det faktum att vi tolererar att det idag finns någonstans mellan 50 – 100 “brohuvuden” som vi inte har kontroll över är något som behöver bli kommande rikspolischef huvuduppgift. Inser inte Ygeman att Dan Eliasson är fel man på fel post behöver den samlade oppositionen rikta ett misstroendevotum mot Ygeman, det duger inte med att man sitter och tittar på när det är medborgarna som får betala priset för rikspolischefens inkompetens.