I veckan kunde vi läsa i många stora medier, inkl. Aftonbladet, Metro, SVT, Nyheter24, Norra Skåne, Skånska dagbladet att polisen i Örebro hittat ett finger i deras slottspark. Under gårdagen kunde dock Sydsvenskan upplysa landet och “debunka” historien att det inte alls rörde sig om ett finger. Hur är det möjligt att medier som i höga ordalag talar om hotet om desinformation, uppenbarligen ägnar sig åt samma verksamhet eftersom man inte faktagranskar sina publiceringar? Sedan ställer man sig förvånande när allmänheten väljer att läsa alternativa medier? Någonstans borde man istället inse att en publicerad osanning undergräver tidningens hela förtroendekapital, eftersom man ger allmänheten fog att ifrågasätta det som står. Vem är dessutom villig att betala för den typen av nyheter?
Lex Mordet på Olof Palme och Thomas Quick
I fallet med mordet på Olof Palme har bristen på faktagranskning gjort att man helt snöat in på Christer Pettersson, eftersom det funnits en tro att han är skyldig. Journalisten Lars Borgnäs som gjort flera mycket välgjorda tv-program där han ifrågasatt felaktiga uppgifter som gjorts till sanningar för befolkningen är ett mycket bra exempel. Den allmänna uppfattningen om att mördaren skulle ha haltat, vaggat eller rullat i sin gång (vilket stämmer väl överens med Petterssons gångstil), är en sån uppgift som saknar grund. Inget av de tidiga vittnen har sagt så i förhören, istället har de påtalat att mördaren skulle ha rört sig “spänstigt” eller “smidigt” (vilket stämmer betydligt sämre med narkomanen Pettersson). Dokumentären ovan diskuterar även Lisbeth Palmes vittnesmål med Elisabeth Loftus, en av världens främsta minnesforskare ur ett vetenskapligt perspektiv; där det finns viktiga poänger varför vittnesmålet kan vara felaktigt. Just detta vittnesmål har varit den pusselbit som övertygat många människor om Petterssons skuld. Loftus har även senare motsatt sig minnesforskningen som använts i fallet Quick, och medverkar i Dan Josefssons kända dokumentär “Kvinnan bakom Thomas Quick” där hon kritiserar Margit Norell. I just fallet Quick kunde vi läsa om en benbit som hittats i en tjärn där Quick menade på att han skulle ha dumpat den norska flickan Therese Johannessen. Benbitarna som utgjort teknisk bevisning vid rättegången, visade sig senare efter SKL:s granskning vara trä, lim och plast.
Beliefs vs. Facts
I båda fall tycks det ha funnits någon slags tro att man haft rätt gärningsman, vilket blir väldigt allvarligt när många människors helt villkorslöst och okritiskt förlitar sig på att den svenska rättsapparaten dömer korrekt. I både fallet Pettersson och Quick har man valt att bortse från fakta, och istället satt sin tilltro till just tro och övertygelse. En annan gemensam faktor är att man försökt “hjälpa” Christer Pettersson att minnas mordet, ett mönster som varit helt genomgående i Quick-rättegångarna; baserat på dåtidens ovetenskapliga teorier. Fantombilden på Palmes mördare som med allra största sannolikhet inte har något med mordet att göra öht, är en faktor där allmänheten inte vet att den sannolikt saknar relevans. I publicistklubben kunde vi t.ex. se Quicks tidigare advokat Claes Borgström oförmåga att erkänna sina misstag, utan istället fortsätta argumentera för sin sak trots motsägande fakta*. I Gomorron Sverige kunde vi för några år sedan se Lars Borgnäs (som just ägnat sig åt faktagranskning i Palmemordet), bli kritiserad av samme Borgström (tidigare expertkommentator i SR) där just hans fakta ställs mot tro. Problemet med just Borgströms analys är att hans tro blivit fakta, vilket han också bekräftar då han påtalar att han inte kunnat se att det funnits något som tydigt på att det var någon annan gärningsman, och att “man då måste revidera sin uppfattning sakta men säkert”. Uttalandet är häpnadsväckande eftersom i en rättsstat är det precis tvärtom, man måste kunna binda mördaren genom dennes handlingar; inte för att man uteslutit andra gärningsmän. På samma sätt blir det missvisande när Borgström fortsätter argumentationen med att Pettersson var en “mångfacetterad person” och var intresserad av litteratur därav kunde ha omfattats av Palme-hatet, det faktum att Pettersson var socialdemokrat framkommer t.ex. inte.
Idén om att landets statsminister skulle ha mördats av misstag, och att det hela egentligen handlade om att Pettersson hade en oreglerad spelskuld är något som många tror på. Men hur logiskt är det att en hatad (och älskad), kontroversiell person som Olof Palme skulle ha skjutits av en alkoliserad socialdemokrat som tagit fel? I själva verket borde varningsklockorna ringa hos varje kritisk tänkade individ. Befolkningen är i viss mån oskyldig, eftersom man tidigare inte haft fog att ifrågasätta media. Det finns en rad fall där man kunnat se samma mönster, en press som springer åt ett håll eftersom man dessutom använder varandra som källa. Olle Möller och Catrine da Costa är f.ö. två andra rättsfall där det finns fakta som gör gällande att de dömda kan ha varit oskyldiga, och där pressen inte presenterat motstridande fakta. Ur både ett demokratiskt och rättssäkert perspektiv är det också av största vikt att pressen inte stirrar upp allmänheten genom att presentera ensidig eller vinklad information. Det får aldrig finnas ett tryck utifrån, där en domstol känner sig påverkad att döma någon pga. allmänhetens tryck, eftersom dessa ska fria om man inte kan fälla på saklig grund.
* För hela debatten i publicistklubben klicka här