Så brukar det låta när vänsterns retoriker får fäste, dessa identitetspolitiker reducerar kvinnor till sitt kön och antar att allt annat är lika. Däremot är det ingen som argumenterar så på högersidan, vänsterkvinnor rycker aldrig ut för kvinnor på högersidan utan där är det alltid lika tyst som i graven. Tittar man på den franska historien har Frankrike aldrig styrts av en kvinna, utan det har varit patriarkalt så länge det funnits en fransk stat. Vissa viktigpettrar skulle kanske argumentera att Madame de Pompadour i praktiken styrde landet under Louis XV, men faktum kvarstår att Louis var kung och den svenskspråkiga Marie Leszczyńska drottning. Hade Marine Le Pen varit vänster hade det kryllat av mysiga experter i olika tv-soffor som förde fram argumentet om vikten av en kvinna utifrån s.k. ”jämställt” perspektiv, men så sker inte ty Le Pen är höger; istället infinner sig epiteten och tystnaden.
Vänsterns hyckleri beror på inkompetens
Tittar man på de kvinnor som tar sig fram på högersidan konkurrerar dessa på jämlika villkor, det som brukar kalla kompetens. I Marine Le Pens fall har hon en masterexamen i straffrätt, har arbetat som advokat och var fram tills hon blev ordförande i partiet deras chefsjurist. Vilket skiljer sig mot svenska politiker där exempelvis Mona Sahlin var postkassörska och Annika Strandhäll frisör. Tittar man på Magdalena Andersson har hon gått på både Handelshögskolan i Stockholm, samt Harvard i USA; vilket förmodligen resulterade i att genusargumentet inte var lika närvarande som när Mona Sahlin genuskvoterades till partiledarposten. Ju tunnare CV desto mer identitetspolitik eftersom det är det enda spelkort man kan föra fram när meriterna är frånvarande.
När åsikterna inte spelar någon roll
Ett tydligt mönster när identitetspolitiken dyker fram är bristen på demokratisk substans, eftersom man totalt bortser från vilka specifika värderingar individen har. Joe Bidens domarkandidat Ketanji Brown Jackson rekryterades exempelvis endast på att man skulle ha en kvinna som var svart, där hennes uppfattningar eller eventuella meriter helt sopats under mattan; man rekryterade nämligen inte efter meriter. Därför är en slutsats att all form av kvotering alltid leder till att sämre meriterade personer ges företräde till viktiga poster, eftersom skulle dessa kunna konkurrera hade de inte fått jobbet. Konstigt nog är det ingen som tycker vi ska kvotera in flygplanspiloter efter hudfärg eller genus, utan där tycks man efterfråga människor som vet hur man rattar spakarna; men som ledamot i den Högsta domstolen eller till regeringschef går det uppenbart utmärkt. Hur dum kan man bli?
Haglar istället epiteten
Lyssnar man därför på hur media pratar om Marine Le Pen är det inte högerkandidaten utan ”högerextremisten”, ytterhögerkanten eller att hon är rasist, ryssvänlig eller främlingsfientlig. Det är därför inte ovanligt att man hör Emmanuel Macron omnämnas som liberal där man sedan brännmärker den som är höger. Något vi är vana vid i Sverige, det är mycket få journalister som exempelvis inte brännmärker Sverigedemokraterna; man vill nämligen göra det jobbigt för människor att sympatisera högerut när argumenten många gånger är väldigt starka. Hur kan någon tänkande individ tycka det är bra att vi ska dela ut vår välfärd till alla som lyckas korsa svenska gränsen, jo genom auktoritär underkastelse att man är en mycket dålig människa om man ifrågasätter migrationspolitiken. Svårare än så är det inte. Från vänsterns sida argumenterar man inte längre om vad man vill göra i olika frågor, istället gör man som Miljöpartiets språkrör Per Bovlund och kallar högern blåbrun; han rår nämligen inte på argumenten och därför kommer epiteten fram. Det är egentligen inte konstigare än mobbaren som mobbar de elever som tagit ansvar och gjort sin hemläxa, därför är det inte ovanligt att de mest politiskt korrekta individerna är de som varit andras plågoandar; de är nämligen inte vassare än så. Självrespekten och intellektuell heder är hos dessa individer helt frånvarande.
När jag själv kandiderade i kyrkovalet i höstas blev jag intervjuad 2 minuter av P4 Kristianstad, där intervjun först publicerades i sin helhet. Efter c:a en timme laddades en ny version upp där frågan hur länge jag varit engagerad i församlingen och svaret 16 år samt mina positiva berättelser om valrörelsen och de trevliga samtal jag haft raderades; man ville uppenbart inte förmedla någon som visade engagemang eller uttryckte sig positivt från Sverigedemokraterna. På samma sätt arbetar man idag med Trump, Le Pen, Farage eller Åkesson där allt positivt tas bort för att istället prata skandaler. Att inga EU-banker vill ge lån till Le Pens parti, är exempelvis något som aldrig nyanserar bilden varför Front National haft lån i en rysk bank som varit de enda som stått till förfogande. På samma sätt säger man att Trump varit kritisk mot NATO, men man tar inte med att det handlar om att han tyckt de andra medlemmarna inte lever upp sina lovade 2 %; genom censur av fakta bygger vänstern idag sina ohederliga narrativ.
Vill man därför bilda sig en uppfattning idag måste man gå till källorna, där man exempelvis tittar på en intervju med Le Pen där hon får tala obehindrat; något högern inte längre kan ta förgivet. De flesta journalister pratar nämligen idag mer än den högerkandidat som de ska intervjua, eftersom det handlar inte om att låta personen komma till tals utan istället om att själv sätta agendan. I SVT:s fall är man duktig på att göra dokumentärer, vilket är ett utmärkt sätt att själv klippa med de delar man vill ha för att skapa sitt narrativ; det fria ordet är nämligen inte fritt. Här lyckas BBC betydligt bättre, ett koncept som är helt otänkbart när det kommer till Le Pen i Sverige.