Under de senaste dagarnas upplopp i förorten har vi återigen kunnat se hur rutten och förljugen vänstermedia är, i artikel efter artikel upphöjs Rasmus Paludan, partiledare för Stram Kurs som ansvarig för våldet eftersom han bränt koraner. Funderar man på vad tidningarna faktiskt skriver mellan raderna så är det alltså helt okej att bränna ner polisbilar, där man som våldsverkare helt saknar ansvar eftersom man blivit provocerad av Paludans koranbränning. En orimlig ordning eftersom man ger våldet carte blanche för att man först blivit politiskt eller religiöst provocerad. I Sverige har vi åtminstone på pappret yttrandefrihet, det betyder att man måste kunna hantera att människor provocerar politiskt och kulturellt; precis som vi var många som var kritiska när en svensk krökt flagga placerades på Sergels torg gick vi inte berserk för det.
Rätten att kritisera en religion
För alla som följer debatten om religionsfrihet idag är det tydligt att det finns krafter som likt det islamitiska partiet Nyans vill göra det olagligt att kritisera islam. En ordning som tar strid mot yttrandefriheten, eftersom man skulle göra det olagligt att uttrycka och ha vissa åsikter. Som kyrkligt engagerad kan undertecknad tycka det är fel att bränna en bibel, men det är trots allt lagligt. Jag får alltså finna mig i att det finns människor som vill kritisera religionen genom en tändsticka. Det finns nämligen människor som är kritiska mot bibelns texter, precis som det finns många som är kritiska till koranen; och det är naturligt eftersom annars hade alla varit muslimer respektive kristna. I ett samhälle där vi har religionsfrihet, måste vi också kunna acceptera att människans friheter står ovanför religionen.
Paludans politiska hållning är egentligen ointressant
Läser man dagens tidningar är det tydligt att tidning efter tidning omnämner Paludan som “högerextrem”, eftersom man vill polarisera honom som något katten hämtat in. Var gränsen går till att man är “extrem” tåls att fråga, då man borde kunna vara kritisk mot islam utan att för den sakens skull vara extrem? Att bränna en helig skrift i protest, är ju rimligen en extrem-liberal idé, eftersom det handlar om en manifestation för yttrandefrihet. Var Paludan och hans Stram Kurs ligger på vänster-högerskalan är egentligen helt ointressant eftersom man kan rimligen bränna religiösa skrifter oavsett var man befinner sig politiskt. Medias syfte är dock som vanligt att brännmärka de som sympatiserar med handlingen som nazister, och därför är man noggrann med att använda epitetet högerextrem.
Polisen måste ha våldsmonopol
Det måste nu vara uppenbart för de flesta i vårt land att Paludan är inte orsaken till att det brinner i förorten till den grad att polisen drar sig ur, det beror på en misslyckad migrationspolitik där gängen bildat parallellsamhällen. Här behöver polisen använda vattenkanoner och exempelvis gummikulor för att ta tillbaka dessa områden och bura in de som skapar upplopp. När våldsamt upplopp kan ge upp till 10 år för anförare, är det bara att börja använda lagtexten och bura in. Tar man dessutom bort straffrabatterna, borde det kunna gå kvickt att återställa utsatta områden till mycket fredliga platser; men det måste finnas politisk vilja. Finns inte den, där massmedia mellan raderna sympatiserar med våldsverkarna kommer våldet i samhället öka.
När människor använder våld och ägnar sig åt upplopp måste det få konsekvenser, därför är det viktigt för rättsstaten att man genom videodokumenterat material burar in de som går att identifiera. Det är dessutom viktigt att man tar ut skadestånd för de skador på polis- och vanliga bilar som uppkommit, bränner man en polisbil är det våldsverkaren och inte försäkringsbolagen som bör täcka det; med högre premier för staten till följd. I Sverige har vi grundlagstadgad yttrandefrihet, den har tagit oss 1000 år att få. Det är därför tragiskt att media intar en ställning där den som använder det fria ordet är bov eller extrem, det kan nämligen inte vara upp till de som blir provocerade att avgöra vad man får säga eller inte. Yttrandefriheten testas nämligen alltid i de stormigaste vatten, dvs. när någon säger eller manifesterar något känsligt. Att tycka sig ha yttrandefrihet när ingen vågar eller avstår från att säga något känsligt, då har man ingen yttrandefrihet.