Under helgen briserade nyheten om att många förmögna placerat pengar i ytterligare skatteparadis, där b.la. den tidigare Scania VD:n och numera ordförande för Svenskt näringsliv Leif Östling pekats ut. Självklart tog det inte lång tid innan ärkefienden, den socialdemokratiske finansministern Andersson, fann det hela “oacceptabelt” varav direktören undrade “vad fan han får för pengarna?” efter att ha blivit ifrågasatt. För de flesta som är vänster blir kritiken förenklad, “ännu en girigbuk”; men är det verkligen en hederlig bedömning? Kanske borde socialdemokratin fundera varför vi har en “svart marknad” på skatt, och vad konsekvenserna hade kunnat vara om den “bekämpades”?
Begravningsavgiften – ett bisarrt men tydligt exempel
Oavsett om man är med i ett trossamfund eller inte undkommer ingen svensk medborgare denna mycket bisarrt utformade avgift. Avgiften finansierar en grav under 25 år, gravsättning, transport, kremering, temp. lokal för förvaring (bårhus), lokal för begravningsceremoni. Sedan 2017 är begravningsavgiften enhetlig, 24.6 öre per hundralapp. För en vanlig arbetare som tjänar 300 000 per år, är denna kostnad 738 kr, vilket under 45 yrkesverksamma år motsvarar ca 33 000 kr. Blickar man tillbaka till Dir. Östlings tid på Scania tjänade han år 2008 (inkl. den rörliga delen) ca 16 miljoner kronor, vilket alltså motsvarat 39 360 kr i begravningsavgift. Om vederbörande satt på sin post under 18 år, och vi för enkelhetens skull tänker att vederbörande tjänat lika mycket under alla år (vilket inte är troligt) skulle dir. Östlings begravning kostat 708 480 kr. Om vi alla är lika inför döden, är det rimligt att någon ska betala över 1 miljon för sin begravning (uppenbart arbetar han trots att han fyllt 72 år, och har förmodligen tjänat bra under fler än dessa 18 år vid rodret), eller är det rimligt att införa något slags tak vad en begravning får kosta? Rimligen tåls det att fråga vilka incitament som finns för Östling att betala betydligt mer, när han knappast får mer valuta för pengarna? Är det en helt orimlig tanke att dir. Östling borde få 100 fria år för sin gravplats med nuvarande system?
Lex Mona Sahlin – “Det är häftigt att betala skatt”
Fröken Andersson, numera fru Sahlin kom in i riksdagen tidigt med sina 25 år fyllda. Efter Toblerone-affären drev hon under 2 år eget företag, något som gick i likvidation då hennes lönekostnader blev för stora; något år senare blev hon utsedd till arbetsmarknadsminister när Statsminister Persson ombildade sin regering 1998 (b.la. med särskilt ansvar för småföretagande…). Till skillnad mot Dir. Östling har Sahlin sedan sin ungdom (bortsett från tiden som egenföretagare) varit en tärande del på samhällsekonomin, eftersom hon knappast inbringat pengar till statskassan. Direktör Östling har istället inbringat miljarder i skattepengar genom sitt ledarskap för Scania, ansvarat för tusentals anställda, dvs. varit en viktig del för Sveriges näringsliv och industri. Således tåls det att fundera hur bisarrt Sahlins uttalande är om att det är häftigt att betala skatt eftersom hon, till skillnad från dir. Östling varit en nettokostnad för samhället. Vilken betydelse hade istället orden haft om någon en nettobetalare som dir. Östling uttalat dem?
Vad är en rimlig och rättvis skattesats?
Oavsett vilken marknad som regleras kommer en svart marknad att uppstå desto fler människor som motsätter sig reglerna. Tittar man på förbudstiden uppstod lönnkrogar (Moonshine och Speakeasy), eller varför inte ta den svarta handeln med hyresrätter i Stockholm? Marknaden på kapital skiljer sig principiellt inte nämnvärt, desto högre skatter desto fler som kommer motsätta sig och flytta kapitalet utomlands. Slutsatsen måste således vara att en rimlig skattesats är en skattesats där personer som dir. Östling finner dels skatten rättvis och dels att vederbörande får valuta för det oerhört höga belopp denna med vänner betalar. I en händelse av att man får exempelvis bukspottkörtelcancer, och denna inte opereras omgående är döden närmast 100%-ig. Under sommaren opererades 12 personer med antingen lever- eller bukspottkörtelcancer för sent, oavsett vem som betalade mest skatt av patienterna har de alla gemensamt att de högst troligt bragts om livet av den svenska byråkratin. Satt i sitt sammanhang tåls det att ställa samma fråga som dir. Östling gjorde; “Vad fan har dessa fått för sina pengar?”. När sedan samma vänsterpersoner som Sahlin, Andersson m.fl. svänger sig med att stämpla “girig” i pannan på människor som betalat många gånger mer skatt än de själva, är kritiska till privat vård och eventuell vinst för de som kan betala för sig själva; kan man rimligen fråga sig om det är så man löser välfärdsproblem? Varför har vi inte en sjukvårdsminister som lägger konkreta förslag på nolltolerans mot vanvård, eller utebliven vård utan istället under sin korta tid grottar ner sig i svenska folkets sexvanor?
Ett rimligt skattetryck handlar om att hitta samförstånd mellan de som betalar och de som skapar lagar, när så inte är fallet kommer skattebetalare av den större digniteten att skatteplanera. Fenomenet beror inte på vänsteranalysen om “girighet” utan att samförstånd saknas, ovanstående vet hur svårt det är att bli förmögen; en kunskap som saknas hos deras meningsmotståndare. Indikatorn huruvida vi har ett rimligt skattetryck kan därför utläsas med antalet förmögna som avslöjas med att placera pengar utomlands, desto mindre företagsvänligt Sverige är desto fler företag skatteplanerar och desto fler skriver sig utomlands. Varför bor exempelvis många svenska idrottare i Monte Carlo? Ett vanligt argument handlar om att “ge tillbaka till samhället”, vilket dessa individer gjort många gånger om; att således kalla personer som dir. Östling för egoister beror på en socialistisk indoktrinering “fint att betala skatt”; en mer relevant fråga hade istället handlat om “vilken valuta får dessa för sina pengar?”. En oberoende skattepolitik borde istället fokusera på hur vi får fler företag, kapitalister att flytta till Sverige om vi gör klimatet gynnsamt och dessa får valuta för sina skattepengar; dvs. inte som idag ha ett skattetryck där dessa jagas ut ur landet (exempelvis Kamprad och IKEA, Rausing och Tetra Pak).
På samma sätt säger det en del när Socialdemokraterna tror att det vinstöverskott som finns i privata företag i välfärden skulle tillfalla staten i händelse av ett vinsttak, när samma företag istället skulle kunna investera i fastigheter på någon solkust eller alptopp för att sedermera landa på utsatt marginal. Finns det någon som på fullt allvar tror att dessa pengar frivilligt skulle skänkas till skatteverket, mer än de mycket naiva socialdemokrater som använder det som en finansiering till sina valförslag? Vad hände med att intäkter bör värderas mycket lågt och kostnader högt?