Sverige genomlider just nu ett “kulturellt inbördeskrig” rörande vems verklighetsbeskrivning som är den riktiga. Vi har exempelvis sett en semantisk diskussion om vilket uttryck som bäst beskriver landets alla utsatta områden, där en del vänder sig mot begreppet “no go-zon”. När en amerikansk krigsjournalist besökte Rinkeby kunde vi tydligt se att polisbilen eskorterade ut honom och den svenske journalisten Chang Frick, medans andra inte uppfattat polisens tillbakdragning. Uppenbart finns det personer som inte vill ta in att polisen retirerade efter uppgifter om 50 antågande ungdomar, och att man inte upprätthåller svensk lag på dessa platser. Vi kan också se konfliktbilden där politiker ersätter ordet “problem” med “utmaning”; Ylva Johansson använder f.ö. ordet “challenges” i den aktuella intervjun med BBC.
Vikten av att ge ett seriöst intryck
Under veckan som gått har många gett sig ut i debatten och kritiserat Sverigedemokraterna för att de gett en felaktig bild av landet, Sven Melander gick längst och talade om landsförräderi (om än skämtsamt). Desto svårare sakfrågor desto mer korrekt bör man referera och debattera, eftersom förtroendet är viktigast. Blickar man tillbaka på partiledardebatter de senaste åren har Åkessons argument många gånger varit oemotsagda i sak, eftersom de andra istället använt sig av catchiga oneliners som “vi ska ha en migrationspolitik byggt på hjärta och hjärna”; vilket varenda väljare borde fråga sig vad som avses rent konkret (kan ju betyda vad som helst)? Istället för att diskutera de argument Åkesson fört fram har man diskuterat meta-frågor (hur debatten förs, ex. tolkningsföreträden), semantik (förskönande ord ex. “utmaning”) eller rena epitet (järnrör rasism etc.). När många upplever att samhällsproblemen ökat, och politikerna saknar realistiska svar så går Åkesson hem i stugorna; eftersom hans starkaste kort är just att ge ett seriöst intryck genom att rakt upp och ner påtala den verklighet många upplever. Uppenbarligen förstår inte övriga partiledare att de aldrig kommer att återvinna en sd-röst genom att ifrågasätta sympatisörernas verklighetsbild, vilket idag blivit standardretorik. Därför är det både otaktiskt, ohederligt och direkt ointelligent av Ylva Johansson att omnämna dem som “The Racist Party” i utländsk press (se inslaget längst ner), dessa väljare kommer bara att bli än mer övertygade.
Att vara bedräglig i statistikhantering
Det mest trendiga att svänga sig med nuförtiden är begreppet “dödligt våld”, uppenbart har man hittat att det minskat. Detta kan exempelvis förklaras med att svensk läkarvård är i världsklass, och att fler liv således räddas; samt snabbare larm pga. högre mobiltäthet. Det hela blir mycket märkligt när antalet skottskador ökat kraftigt de senaste åren samtidigt som det dödliga våldet minskat. När Ylva Johansson menar att kvinnor som utsätts för sexualbrott minskar, minskar och minskar, kan man fråga hur bedräglig man kan vara som politiker när uppgifterna bygger på en undersökning under ett år (2015). När Johansson sedermera konfronteras och dessutom tillägger att de återigen ökat under 2016 kan man rimligen fråga om man har någon som helst trovärdighet kvar? Det är uppenbart inte en miss utan ett bedrägligt beteende där man uppenbart medvetet väljer siffror som inte beskriver verkligheten; det kan omöjligt handla om ett misstag.
En oppositionen bör städa ut inkompetenta och bedrägliga företrädare
En minoritetsregering har per definition inte majoritet i ett lands parlament, dessa regerar således med majoritetens passiva stöd. Majoriteten måste därför ställa krav att regeringen placerar kvalificerade individer som ministrar i regeringen, eftersom alla ledamöter i ett parlament (opposition eller regeringspartier) säger sig företräda landets bästa. Det borde således vara upp till varje granskande opposition att regeringen har så bra företrädare som möjligt, och att de som inte håller måttet avsätts. Det är tvärt om bedrägligt mot väljarkåren att låta någon sitta kvar som missköter sitt ämbete för att man enligt spelteori kan antaga att de kommer skadas i kommande val; eftersom det är medborgarnas intressen och landets bästa som ska bejakas. Även om statsministern utser statsråd i Sverige borde riksdagens opposition inta en betydligt mer granskande roll. Sedan Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har inget av allianspartierna riktat misstroendevotum, vilket de gjorde tidigare. Dessutom har man avstått från att rösta när Sverigedemokraterna först prövat Löfvens och sedan Magdalena Anderssons förtroende; vilket i båda utfall högst troligt beror på att man inte vill ge SD inflytande. Det är riksdagen som bör fälla olämpliga företrädare, inte drevjournalister i Expressen eller Aftonbladet; det vore ett demokratiskt sundhetstecken att se betydligt fler prövningar av förtroende oavsett vem som styr.
Dagens situation där man istället ger statsministern “carte blanche” att utse vilka denne vill, och där bedrägliga företrädare sitter tryggt för att övriga partier har beröringsskräck till SD är fullständigt orimligt. Därför måste vi lämna diskussionen om rätt eller fel att stödja sig på SD och istället sätta viktiga sakfrågor främst; kan man nå samsyn i viktiga frågor som ligger i landets intresse bör man göra det. Alla partier oberoende av bakgrund kan fatta bra beslut, därför måste utgångspunkten vara idag och inte 90-talets början. Rimligen borde man exempelvis omgående se till att statsminister Löfven får en “utmaning” i att leta en ny hederlig arbetsmarknads- och etableringsminister. Vill man inte diskutera migrationspolitiken kan man räkna antalet skapade s.k. “trainejobb” under hennes ledning och jämföra det med vallöften och diverse utspel.