Avskaffandet av turordningsreglerna inom politiken

Dagens politiska situation är intressant då vi har ett exceptionellt läge med en stor flyktingvåg som väller in över landet, samtidigt som våra två partier har partiordföranden som en stor del av folket bedömmer som svaga. I undersökning efter undersökning framkommer det att både Anna-Kindberg Batra (AKB) och Stefan Löfven har förtroende siffror som motsvarar hälften av Fredrik Reinfeldts förtroende siffror. Det är också intressant att se inbitna vänster-personer som Ulf Lundell gå ut och säga sig sakna både Reinfeldt och Borg och uttala att “Reinfeldt, Borg, kom tillbaka, allt är förlåtet”.  Även Håkan Juholt har påtalat att han fått avgå med högre förtroendesiffror än Löfven. Hur kan det då ha blivit så här?  
Den enkla förklaringen varför vissa ledare har högre förtroendesiffror tror jag beror på att man faktiskt kandiderat vart man vill föra partiet. Tittar man på Annie Lööf har hon fått ett väldigt starkt mandat i partiet att föra den politik hon tror på, det råder inte heller någon större tveksamhet i hennes ställningstaganden. Ebba Busch Thor som också har en tydlig ideologisk förankring har också fått ett tydligt mandat att faktiskt leda partiet i en mer konservativ riktning, annars hade hon inte blivit vald. Håkan Juholt gjorde tvärt om, från att ha varit en kompromisskandidat långt ner på listan valde han att faktiskt börja driva ideologisk politik han trodde på. Han talade b. la. om “Social – demokrati” och “Barnfattigdom”, hans misstag var dock att byta ut vissa inom den socialdemokratiska eliten; vilket blev ett dyrt misstag. Detta har inte Stefan Löfven gjort, men han har inte presenterat några egna ideologiska ställningstaganden. Varje gång han får möjligheten ska han “återkomma” efter han talat med partiet. Anledningen är att han inte är vald på ett politisk mandat, han är vald för att partiet ska få ordning och reda utåt. Ingen vet egentligen vad statsminister Löfven tycker själv, han har t.ex. tidigare varit väldigt positiv till kärnkraften; vilket han inte är idag när han blivit statsminister. Ett faktum som knappast inger förtroende hos någon.

Detsamma gäller också AKB som inte heller lämnar några större besked. Ingen vet egentligen om hon är gammal moderat eller ny moderat. Jag upplever att hon fick förtroendet för hon stod näst på tur då hon hade nästa nummerlapp, inte för vad hon åstadkommit eller drivit. Backar man bandet till 1969 tror jag Palme fick förtroendet att leda socialdemokraterna av tre orsaker, hans intellektuella briljans (finns väl inte någon som matchat honom på det planet? Pratade franska flytande, var påläst, kunde prata med alla världens ledare ond som god och faktiskt förhandla osv.) och hans mod att stå upp för sin åsikt samt hans närhet till Erlander. Även jag som borgare har verkligen respekt för hans person i den bemärkelsen. Dagens politiker har inte greppat att det var Palmes person och engagemang i sin helhet för utsatta människor som gjorde det möjligt att vara kontroversiell på utrikesplanet, därför blir det idag bara märkligt när Regeringen Löfven deklarerar att Saudiarabien är en diktatur och avslutar ett vapenavtal. Hade man istället haft en person som varit intellektuell och haft integritet hade ingen kommit och pratat om Sveriges förtroende utomlands, vilket var fallet förra året. Mona Sahlin har många gånger uttryckt att hon “gick med i Palme”, man ju undra hur många som idag går med i Löfven eller Anna-Kindberg Batra? Det är nog få, tvärt om flyr många väljare till ledare som talar klarspråk med sina väljare. Tittar man på moderaternas posters har det varit mycket posters om alla fel Stefan Löfven gör, istället tycker jag man kan skriva vad man själv vill åstadkomma då detta är ganska otydligt. Kanske tycker “moderna strateger” att man ska rösta på ett parti för att ett annat är för dåligt? Hade jag varit AKB hade jag istället tagit ledartröjan att börja presentera politik folk efterfrågar, när valet då väl kommer hade man således säkrat sin majoritet/minoritet. Istället väljer man alltså strategin “negative campaigning” vilket säkerligen får de sista intellektuella att ta på sig flytvästarna för att överge skutan om inget görs.

Således är det säkerligen sista gången någon av de stora partierna inte har öppna processer kring val av ledare. För man kan fråga vem som gynnas när man inte har det i dagens informationssamhälle? Det är uppenbart att partierna inte gör det, det är uppenbart att ledarna får oerhört svaga mandat att kunna åstadkomma förändring och viktigast av allt det är också uppenbart att väljarna inte vet vart partiledarna vill föra partiet.