Det är inte konstigt att “Sverige aldrig varit tryggare” när någon kan avfyra hagelskott mot en buss med passagerare, varav det utreds som skadegörelse dvs. likställs med klotter; en helt absurd brottsrubricering. Precis som i andra socialistiska stater ljuger nämligen myndigheterna för folket, överallt finns det vänsterlojala kamrater som snyggar till den statistik som behöver sopas under mattan. Komiker och diverse kändisar som har staten för att tacka för sitt kändisskap sluter också upp som tack för att få medverka i olika SVT-program som På spåret, Kulturnyheterna eller varför inte Allsång på skansen. För vanligt folk ska det nämligen vara jobbigt att påtala kritik kring att skadegörelsen inte alls är skadegörelse utan uttryck för terrorism eller åtminstone mordförsök pga. en brottslighet som skenat totalt.
Vänstern vill inte se problemet
I alla former av ledarskapskurser handlar alltid ledarskap om att kunna förändra något, för att det ska ske och man ska få människor med sig måste man kunna kommunicera att man har ett problem för att skapa sympatier att något behöver göras. När så inte är fallet uppstår det ofta konflikt eftersom en hel del kommer tycka “det är minsann bra som vi har det”. Precis här befinner sig den svenska politiken, bland vänsterväljare vimlar det av människor som inte vill kännas vid att Sverige har problem. Antingen relativiserar man det som att vi alltid haft det (ännu en sprängning relateras till Amaltheadådet osv.) eller så kopplar man det till vänsterretorik som att det skulle ha med klassklyftor att göra, dvs. enligt dessa figurer behövs det mer vänsterpolitik (som om vi inte fått tillräckligt?!?) för att lösa problemen. Socialism är nämligen den ideologi som låser in människor i tankefällor, har man “stolt” gått i dessa ringlande tåg sedan barnsben är det mycket svårt att komma till insikt att det man trott på är en lögn; sannolikt är det lättare att lämna Jehovas vittnen. Det är nämligen lättare att tro att andra har det bra för att man själv har det sämre, än att se sig själv i spegeln och fråga vad man kunnat göra annorlunda.
Brottsligheten kommer inte minska för att politiker blir arga
Brottsligheten uppstår för att kriminella slipper ansvar, just nu är dessutom våra fängelser fulla efter år av nedläggningar. När människor helt saknar känsla för andras liv, och ser det som en rolig aktivitet att avfyra en svärm hagel mot en buss kommer man inte komma på andra tankar för att den store ledaren Löfven finner det oacceptabelt. Sannolikt vet man inte ens vem han är, än mindre förstår man vad ordet “oacceptabelt” betyder. Därför är det helt kontraproduktivt att som polis plocka med kriminella på resor eller bjuda dem på kaffe, snarare bekräftar man deras kriminella “respekt” som att man är en part att ta på allvar. Dialog förhindrar inte brottslighet när den är ett faktum, det gör endast handfängsel och betong.
När vänstern infiltrerar våra domstolar
När presidenten i USA utser domare blir det självklart ett herrans liv när Trump utser en konservativ kvinna, här i Sverige tycker man istället det är synd med politiserade domstolar. Samtidigt är det ingen som sätter samman att regeringen utser våra domare (med garanterat säkerställd värde(av)grund) och att personer som “Blattelito” som först döms till 18 års fängelse (vad är det för fel på livstid?) för mord, får sitt straff omvandlat till kvinnofridskränkning, olaga hot m.m. till att landa på 3,5 ute efter 2 år. Med ett sådant samhällssvek spelar det ingen roll hur många poliser man anställer, eftersom progressiva svenska domstolar drar sig för att placera utländska mördare i fängelse om de har minoritetsstatus. Dessa tjänstemän är nämligen så långt gångna i sitt förnekande att de tror att de slår på människor som redan ligger ner, man är övertygad om att deras kriminalitet beror på att vi som samhälle misslyckats.
Ska vi rädda Sverige från kriminalitet handlar det om att högern måste vara goda ambassadörer och hjälpa till att avprogrammera personer som inte vill se problem, alla känner vi nämligen någon som menar på att ambulanser kan åka överallt och att no-go-zoner är ett påhittat begrepp som inte speglar verkligheten. Det är inte lätt, för många människor sitter den goda värde(av)grunden väldigt djupt, därför blir man också upprörd och förbannad när man får motargument man inte kan bemöta sakligt; känslolivet är nämligen det enda retoriska kortet man har kvar att spela. Det gör nämligen ont att inse sanningen, på samma sätt som det gör ont att lämna en sekt eller som förälder inse att sonen är tjuv; men förnekar man problemet går stölderna snabbt från knappnål till silverskål och det är där där Sverige befinner sig (där “skadegörelsen” av hagelskott är ett lysande exempel).
Därför behövs ledarskapet, nämligen människor som har tillräckligt mycket civilkurage att få föräldrarna eller sektmedlemmarna att inse problemen för att på så vis erbjuda förändring. När en stor del av riksdagen idag lobbar för öppnare istället för mer stängda gränser, och exempelvis Vänsterpartiet vill släppa ut fångarne för att det är vår måste vi som ser problemen förmå människor att börja se verkligheten för vad den är. Är man tungt kriminell ska man inte vara ute i det fria, man ska vara inlåst eller utvisad, medborgarskapet ska vara upphävt; personer som inte kan utvisas måste förvaras osv. En rättsstat måste nämligen vara drivande i att hålla människor ansvariga istället för att idag fokusera på rabatter eller som nu ändra mordförsök / terrorism till ännu en skadegörelse.