Den senaste veckan har flera skribenter varit ute och skrivit artiklar om att man ska sluta sura och inte rösta på Sverigedemokraterna. Uppenbart saknar man helt förmågan att sätta sig in i varför väljare söker sig till Sverigedemokraterna, därför förstår man inte att det är partierna som svikit sina väljare; inte väljarna som är missnöjda. Hela tanken med att förflytta makt från befolkningen lokalt till riksdagen handlar om att dessa ska lösa problem, när dessa misslyckas med sina uppgifter och problemen ökar tenderar väljare att rösta på partier som kommer med konkreta förslag (samma mekanismer gäller även kring EU-skepsis). Således kan man därför direkt avfärda personer som talar i termer om “arga män”, “missnöjesröster” som oförmögna ledare, än mer fel blir det när dessa ska proklamera “kärlek” och “brobyggande”; de förstår uppenbarligen inte att de själva står för misslyckandet för de problem de ska brobygga över.
Egna misslyckandet polariserar befolkningen
Istället för lösa konkreta problem genom att bilda majoriteter och börja producera politik som folket efterfrågar, har man istället undvikit att debattera sakfrågor och istället fokuserat på “värderingar”; eller rent av ifrågasatt “verklighetsbilden” på de som upplevt problem. Därför har man kritiserat “människosynen” hos Sverigedemokraterna, vilket har skapat en konfliktplan hos befolkningen. Extremister och tokstollar finns i alla riksdagspartier, man är därför naiv om man tror att problem med bristande människosyn skulle vara mindre i andra partier; det yttrar sig bara olika beroende på partikultur. Det normala hade varit att folket debatterar hur vi bäst löser problemen, idag förnekar vi istället problemen; vi går till och med så långt att vi säger upp bekantskapen med personer som bekänner eller resonerar kring problemen. Funderar man på vad som egentligen har hänt har politikernas misslyckande med sin egen politik, lätt till att folket dels lider av problemen och dels lider socialt om de diskuterar lösningar till dem. En fullständigt oacceptabel situation, eftersom det fria ordet begränsas medans det pyr, en insikt som saknas hos de som funderar över “nästa signal att skicka till väljarna”. They simply don’t get it folks!
Att isolera Sverigedemokraterna är att stödja Sverigedemokraterna
När oförmågan att driva politik resulterar i att politiker saknar visioner stagnerar också debatten om hur vi för landet framåt. När Sverigedemokraterna tycks vara de enda som talar om vilken politik de vill driva, och presenterar sin vision om det trygga folkhemmet så står de oemotsagda. När dessa också isoleras politiskt i riksdagen och övriga block inte samarbetar ökar samhällets problem. Det faktum att folket känner problemen öka, och ingen lösning presenteras gör att fler och fler efterfrågar de förslag SD erbjuder. När övriga block då kallar dem populister, rasister, nazister, fascister osv. förstår man inte att deras isolering endast ökar partiets popularitet, och att en växande del av befolkningen får politikerförakt eftersom de inte instämmer i beskrivningarna. Detsamma gäller varje gång deras argument står oemotsagda i partiledardebatter, och en statsvetare gett vinsten till någon som kommit med den roligaste kommentaren. När AKB konstant talar om att hon inte delar SD:s värderingar, och istället talar om att ta ökat ansvar och minska utanförskapet; förstår hon inte att det handlar om HUR och NÄR kopplat mot RESULTAT dvs. väljarna efterfrågar inte längre tomma ord utan konkreta handlingsplaner. They simply don’t get it folks!
Hur man återvinner förtroende hos väljarna
Till att börja med behöver alliansen enas och acceptera hur parlamentets mandat är fördelade, det finns ingen annan väg. Gör man ingenting kommer Sverigedemokraterna vara landets största parti 2018, och representera ca 30 % av rösterna, och Liberalerna och Kristdemokraterna kommer åka ut (läs gärna vår tidigare analys på siffrorna). Vill Alliansen komma tillbaka i regeringsställning (och inte förvärra problemen i och utanför riksdagen) måste detta inkludera ett underlag med Sverigedemokraterna. Alliansen måste alltså först ena sig, och sedan kohandla med Sverigedemokraterna; vilket skulle innebära att dessa kompromisser skulle representera underlag med ca 54 % av landets röstberättigade idag. Innehållet hade i hög grad behövt fokusera på problemlösning, dvs. avlägsna kriminella element från våra gator, öka tryggheten och säkra välfärdsstaten. För varje våldtäkt, för varje misshandel, för varje bil som brinner, för varje omnämnd populist, för varje mord, för varje tal om signalpolitik, för varje inlägg om “fake news”, för varje riksdagsmans oförmåga att samarbeta kommer Sverigedemokraterna att öka. Make no illusions folks! Hur länge de ska göra det beror inte på Jimmie Åkesson utan på övriga partier, deras ovilja och totala oförmåga att lösa problem; samt att dessa ständigt skickar ansvaret till någon annan för att inte själva sitta med Svarte-Petter på hand. (Fundera ex. varför Alliansen gav uppdraget för våldsbejakande extremism till den ärkepolitiska motståndaren Sahlin; eller Löfven till tidigare M-ministern Hillevi Engström?)
Sverige har inte råd med mer misslyckande eller brottslighet, istället måste vi ha politiker som agerar konsekvent, samlat och vänder utvecklingen från dag ett. Man kan inte längre vinna val med att påtala att “Sveriges brottslighet sjunker “och “arbetslösheten minskar” / “nu när jobben kommer”, när det är uppenbart att det endast är ord; eftersom det handlar om hur man vänder och vrider på statistik. Det duger inte längre att vi inte har koll på personer som vill skada vårt samhälle, folket förväntar sig ledarskap och kommer att rösta på de som erbjuder svar; inte de som skuldbelägger, splittrar, skapar kaos och inte kan samarbeta – eller beskyller motståndare för sina egna tillkortakommanden.
Det räcker nu kära Regering, Borgerlig Allians, Herr Sjöstedt, Herr Åkesson; börja samtala och lös problemen! Vi behöver inte mer polarisering.
Samma resonemang kan även föras i Brexit vs. EU, eller Trump vs. Clinton
Förslagsvis utser man också en regering med en sjukvårdsminister som kan något om medicin, en näringslivsminister som haft en anställning och gärna varit entreprenör, en finansminister som håller sig till vad som finns i portmonnän, en försvarsminister som varit militär, en utrikes- och handelsminister som jobbat med export och diplomati, en rikspolischef som haffat en bov, en kulturminister som uppskattar finkultur, en utbildningsminister som varit rektor på ett erkänt läroverk osv.