Foto: Jonatan Svensson Glad / Wikimedia Commons

Frågar man gemene svensk på gatan tror de flesta att det inte finns något så demokratiskt land som Sverige, att mycket av våra beslut fattas av EU där våra folkvalda inte ens kan lägga egna förslag är inget man reflekterat kring; istället gläds man för billig mobiltelefoni när man är utomlands. På samma sätt har Sveriges riksdag fungerat, utan att blinka slutade borgerligheten försöka få igenom sin politik på riksplan med den s.k. Decemberöverenskommelsen (DÖ); där L och C fyra år senare svek sina väljarkårer utifrån vad man gått till val på i Januariavtalet (JA). När det demokratiska underskottet i landet på många ställen är påtagligt, är det inte konstigt att Melodifestivalens tittare accepterar att 8 personer i andra länder ges lika mycket inflytande som svenska folket. Ingen ställer frågan varför utländska jurypersoner ska utse Sveriges musikbidrag till Eurovision Song Contest? …eller vad det är för låtar vi egentligen röstar om?


Anders Bagge vann Melodifestivalen

Hade Melodifestivalen varit en demokratisk institution hade Anders Bagge varit vinnare, han hade sannolikt det mest folkliga stöd på mycket länge eftersom man uttalade att nytt rekord slagits. Hade Melodifestivalen haft en demokratisk förankring hade ett sådant rekord stärkt legitimiteten i resultatet. Det är nämligen det man vill se i fria val, ett högt valdeltagande som ger tydligt utslag. Istället avgjordes tävlingen av 8 personer i andra länder, som inte förstår vad de svenska bidragen handlar om eftersom de inte förstår vårt språk. Minst 8 personer inklusive några medarbetare i respektive lands public service ges i bästa fall alltså lika mycket inflytande som hela svenska folket; hur kan vi acceptera det? Att vi tidigare haft svenska jurygrupper med public service medarbetare runt om i landet gör inte modellen mer demokratisk, utan det är socialism när den är som bäst; folket tror sig ha makten men staten är den som egentligen ruvar och bestämmer.

Hur många hade accepterat jurygrupper i allmänna val?

Kanske tycker någon denna kritik är överdriven, är man vänstersympatisör är det en mycket trolig reaktion om man läst så här långt. Man är nämligen van vid att sopa all kritik mot högre makter under mattan, eftersom socialistisk ideologi bygger på blind tilltro till staten som något slags rättvisesnöre när den s.k. ”solidariteten ska fördelas”. Kanske är därför jurygrupper som funktion vänsterns våta dröm när det kommer till valen i september? Hur smidigt hade det inte varit att låta exempelvis EU utse våra parlamentariker till hälften, eftersom folket kan rösta fel? Den tanken lockar säkert fler än vad man kan tro, tittar man på både DÖ och JA är den sortens auktoritära idéer sprungna ur ett sådant synsätt. Är det troligt att EU utsett några sverigedemokrater vars parti idag har en mycket tydlig folklig förankring? Har man tilltro till folket behöver man nämligen inte någon jurygrupp, utan jurygruppens funktion handlar om att genom utsedda och icke-folkvalda gardera att populationen röstar rätt. När EU-parlamentariker som sagt inte kan lägga egna förslag, utan endast rösta ja eller nej utifrån de förslag som den utsedde och icke-folkvalda Kommissionen lagt; borde inte äpplet falla långt från trädet hur demokratifattigt kastrullen är när man lyfter på locket.

Urvalet är alltid en nyckel i socialistiskt maktspel

För att säkra resultatet är den smidigaste vägen till makt alltid att säkra urvalet, dvs. ett kvalificeringssystem där man kanske måste ha en viss åskådning för att kunna ställa upp; tror man inte på jordens undergång utan är skeptisk till klimatrörelsen är det gissningsvis svårt att hamna på valbar plats i de flesta av dagens svenska partier (SD undantaget). Därför är det intressant att titta vilka låtar som kom till final när hela 2 530 låtar skickades in, hade vanligt folk haft en chans är sannolikheten mycket liten att samma namn figurerar mer än en gång bland uttagna bidrag. Tittar man på finalen har Liamoo och Medinas låtar samma upphovsmän. Thomas G:son har skrivit både Bergendal och Bagges bidrag. Precis som Klara Hammarström, John Lundvik, Tone Sekelius och Faith Kakembo sånger alla skrivits av Anderz Wrethov. Av 12 finalbidrag figurerar alltså samma tre personer i 8 av 12 bidrag. Man kan alltså konstatera att av 2 530 bidrag har det blivit ett mycket smalt utbud av personer egentligen skriver musiken till det som kallas melodifestival, är man inte medlem i den klubben dvs. ingår i det mycket begränsade utbud av kompositörer är man chanslös.

Blickar man tillbaka på tävlingens historia har många bidrag etsat sig fast i varenda infödd svensks ryggrad. Alla kan nynna på ABC, Diggiloo, Främling, Symfonin, Mitt i ett äventyr där alla har det gemensamt att de är äldre bidrag. Hur många kan nynna en takt på Ingrossos vinnarlåt ”Dance you off” eller The mammas ”Move” eller fjolårets komet Tusse? Hur många minns ens titeln? Är det någon som tror att ”Hold me closer” dvs. årets vinnarlåt enligt den utländska juryn kommer vara en låt ungdomar lär sig spela på piano om 10 år? Tittar man på musikalen ”We Will Rock You” av rockgruppen Queen, handlar den om Galileo Figaro som är fången i ett apokalyptiskt-socialistiskt samhälle som förbjudit melodier; där människor tvingas leva utanför samhället för att kunna lyssna på musik som inte skapats av en dator. Givet den s.k. Melodifestivalens utveckling tåls det därför att fråga om inte Queens libretto är väldigt rätt på bollen, eftersom tävlingen i hög grad saknar riktiga melodier som fastnar; utan endast blivit en tävling i uttryck istället för just melodier?

Ska man summera tävlingen har vi alltså en tävling med hög avsaknad av melodier, där man ger sken av att vem som helst kan skicka in sin musik och komma med i tävlingen; där man senare berövar svenska folket möjlighet att välja när man ger bort makten till en utländsk jury. Grattis alla människor som tycker det är häftigt att betala skatt. Hur mycket ”public” service är egentligen dagens koncept? Vad fan får vi för pengarna? 

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook