Under de senaste åren har vi fått en mycket märklig utveckling där medier bedriver hetsjakt mot personer eller organisationer som inte deltar i manifestationer. Av någon anledning polariserar man debatter till den grad, att om personen inte deltar tas det för givet att denne automatiskt är motståndare. I veckan visade det sig att Kristdemokraterna inte släcker lamporna under Earth hour, vilket resulterade i en hel artikel i Dagens Industri. Varför skriver man inte en artikel om vilka som deltar och hur dessa resonerat, istället för att hänga ut de som inte deltar?
Lex Priderörelsen
Tjugosju minuter in i dokumentären “Smittad” (mycket sevärd och handlar om hur HIV upptäcktes i Sverige) berättar en journalist vid namn Örn Lindstrand som gick i ett av de första pridetågen om hur stolt han var när han vågade manifestera sin läggning öppet. Dagens pridetåg där företag, politiska partier och andra organisationer tågar är säkert viktigt för många som deltar; men i en jämförelse med berättelsen ur “Smittad” tycks skillnaden vara ganska stor. Det faktum att vi fått en utveckling där man antar att man är “emot Pride” om man som parti eller person inte vill deltaga (KD deltog inte under några år), borde sakna grund eftersom det inte behöver vara svart eller vitt. Även i ett pride-samhälle måste vi tillåta att det finns de (ex. gräsrötter inom KD) vars konservativa ideal rimmar dåligt med “prideidealen”, och att en partiledare för ett sådant parti måste kunna avstå utan att då bli utmålad som homofob eller motsv. I samma kontext blir det märkligt när Sverigedemokraterna inte tillåts vara med eftersom de påstås strida mot samma ideal, vilket inte borde vara ett problem i en opolariserad värld; där man kanske håller med om vissa saker.
Lex Miljörörelsen
Det kanske bästa exemplet idag är frågan om miljön där personer som ifrågasätter hur klimatförändringarna uppstår utmålas som ‘klimatförnekare’. Även om det mesta talar för att människans utsläpp orsakat temperaturförändringarna, finns det även de som argumenterar för att det snarare handlar om klimatcykler; och därför helt eller delvis tonar ner människans inblandning. Istället för att diskutera ämnet i sak dvs. vetenskapligt har diskussionsklimatet förändrats, man attackerar numera deras person och avfärdar sedermera dessa som miljöförstörare, klimatförnekare eller konspiratörer. Backar vi bandet 15 år handlade diskussionen om att oljan skulle ta slut, och att vi därför skulle ställa om till förnyelsebar energi; idag handlar det bara om global uppvärmning. Oavsett måste vi i en sund demokrati tillåta oss att ha olika uppfattningar, och istället argumentera för vår sak utan att sänka oss att kritisera någons person. När hörde vi senast en vetenskaplig debatt i miljöfrågan mellan någon som instämmer och inte instämmer? Rimligen borde den som först förolämpar sin motståndare genom epitet eller andra idiotförklaringar automatiskt förlorat debatten.
Lex Vladimir Putin
Senaste åren har man även aktivt försökt associera politiker, debattörer och grupper till Putins Ryssland. Har man exempelvis förespråkat eftergiftspolitik kring Krim, ifrågasatt riskscenarion med en rysk besättning av Gotland så finns det dem som genast påtalat att man skulle vara “ryssvänlig”. Ett exempel är Marine Le Pen som ofta sammanlänkas till Ryssland via deras bank, vad medierna i Sverige inte nämner är att ingen europeisk bank vill ge hennes parti lån; och att de därför enligt hennes utsago tvingas ta en ryskägd då ingen annan ställer upp. Har man dessutom varit motståndare till en svensk NATO-anslutning för att istället verka för avspänning, finns det genast dem som menat på att man inte “tar säkerhetspolitiken på allvar”. Redaktionen talade nyligen med två personer från Sevastopol på Krim som menade på att problematiken för krim-befolkningen handlar om att många måste byta banker, elavtal, försäkringsbolag men att befolkningen i övrigt är positiva. Oavsett om dessa talade sanning eller inte, kan man fråga om någon större tidning ens skulle våga publicera den typen av uppgifter med tanke på hur polariserad debatten är? Gallup gjorde exempelvis undersökningar som visade att den ryska annekteringen av Krim var folkligt förankrad med 82% (62 % av etniska ukrainare trodde livet skulle bli bättre under Moskvas ledning).
Svenska journalister bör akta sig för att hänga ut personer som är oengagerade eller har andra uppfattningar som de inte uttrycker, eftersom det endast skadar debattklimatet. I en sund demokrati kommer det alltid finnas differentierade åsikter, och därför bör majoriteter och inte minoriteter avgöra hur samhället ska hantera dessa frågor. I händelse av ett politiskt skifte kan det dessutom få ännu större konsekvenser om pendeln svänger åt andra hållet, och dessa figurer känner revanschlusta; därför bör ödmjukhet intas från båda läger.
Bonus: Lex Jimmie besöker Almedalen
För två år sedan under Debatt i Almedalen deltog Jimmie Åkesson (SD) och fick frågan om han #backadezara, vilket då var en populär hashtag (dvs. att man ställde sig bakom Zara Larssons feministiska kamp). Åkesson duckade att han inte riktigt visste vad hashtagen innebar men att han var emot näthat, varav programledaren Belinda Olsson då fastslog att Åkesson backade artisten; varav Åkesson ytterligare dementerade att han ställde sig bakom hashtagen. Cirkusen fortsatte sedan i ytterligare några vändor där Olsson försökte få Åkesson att ge stöd till Larssons kamp genom att påstå att hon inte kunde förstå hur han resonerade. Uppenbart kunde inte Belinda Olsson finna sig i att Åkesson var oengagerad i frågan, utan tog för givet att man indirekt stödde näthat om man inte #backadezara.