Foto: Martin Rulsch / Wikimedia Commons

Liberalerna framstår mer och mer som en religiös sammanslutning snarare än ett parti, uppenbart är man så ortodox i sin globalistiska uppfattning att man under jubel är villig att flytta den svenska regeringsmakten till Bryssel. Det faktum att Cecilia Wikström i sin egenskap av ledamot av Europaparlamentet inte ens själv kan lägga egna förslag (motioner) till kommissionen (EU-regeringen) gör att man kan ställa sig frågan hur man till den grad är villig att avstå så mycket demokratiskt inflytande utan att vinna något? Ska Sveriges inflytande i vår omvärld begränsas till den svenska kommissionär, Cecilia Malmström, som inte ställt upp i något val? Hur unken har den “frihetliga” liberala tanken blivit att man numera är så radikalglobalistisk att man går till val på att avskaffa svenska folkets demokrati?

Politiskt ansvarstagande värdigt Svarte-Petter
Dagens svar från politiker handlar ständigt om att “ta ansvar”, något ingen är kapabel att göra eftersom ansvarstagande 2017 är synonymt med delegering nedåt. När få saker fungerar tillfredsställande är det uppenbart att man avstår uppföljningar, vem vill följa upp problem när ansvaret dessutom ligger på någon annan; som dessutom kanske besitter frihet? Risken finns ju att man får skulden? Hur många traineejobb skapade Ylva Johansson, för hur många miljarder och varför tillåts hon sitta kvar? Den politiska regeringsmakten liknar allt mer spelet Svarte-Petter där ingen vill sitta på regeringsmakten när exempelvis bostadsmarknaden briserar, eftersom man då påstås ha orsakat den. Löfven framhöll nyligen att så fort det blir borgerlig regering så hamnar Sverige i kris. Varför frågar ingen ledande ledarskribent om förutsättningarna på 90-talet skapades under regeringen Bildt eller under 80-talets naiva avregleringar, och hur mycket den globala finanskrisen 2007 berodde på Alliansens seger ett år innan? Det faktum att man argumenterar på det sättet säger kanske mer om den kunskapsnivån samt egna analys- och ansvarsförmågan.

Är det rätt att legitimera makt förskjutning?
Samma tankemässiga systemfel finns i EU-frågan, hela syftet med maktförskjutning uppåt handlar om att dessa borde lösa våra problem. När politikerna således i den inhemska debatten säger att man ska komma överens inom EU (i exempelvis flyktingfrågan) ställs man inte till svars hur det är möjligt när ett antal länder driver kapitalt andra linjer än Sverige? Mediakåren upphör att vara mediekår desto känsligare ämne, alla är uppenbart rädda om arbetet… ingen vågar säga att kejsaren är fullständigt naken (se Kejsarens nya kläder). När man ena veckan sitter och gråter ut i Uppdrag Granskning att man ska bli utvisad, och någon vecka senare postar bilder med diverse automatvapen i Afghanistan tåls det att fråga vad som egentligen sker? Sveriges regering (eller Liberalerna m.fl.) vill alltså framstå som trovärdig och ansvarstagande, genom att frånsäga sig sitt eget ansvar och istället ge det till något (EU) som man redan vet på förhand är helt oeniga? Hur kan vi exempelvis tro att någon i Bryssel kan lösa den brottsvåg vi ser i Sverige, den måste vi väl lösa här? Är det rimligt att avsäga sig regeringsmakt för att dela databaser med misstänka inom Europol, eller är det rimligt att vi kan ha ett informationsutbyte även utan ett överstatligt EU? Är Norge en isolerad ö utan samarbete? 

“Vi har chansen att påverka”
Gång på gång hör vi också argumentet att vi måste kunna påverka, men i de verkligt viktiga frågorna hur relevanta är vår åsikt? Sverige har alltså en mindre befolkning än Paris och Londons storstadsområden, vilken roll vill eller vilken roll kan vi ens spela? När Christian Catomeris, SVT:s utrikeskorrespondent intervjuar Frankrikes President, Emmanuel Macron och ställer frågan om han ska bli EU:s nya ledare; den Messias liberala krafter väntat på faller frågan på sin egen orimlighet. När alla länder har rätt att driva sin egen politik, kan man fråga sig vilken ledarroll som ens finns tillgänglig för Macron att ta? Merkels maktposition som EU-moder bygger på Tysklands roll som ekonomisk EU-motor, således har länder ett ekonomiskt intresse att hålla sig väl med Berlin. I många länder är det inte liberala vindar som blåser utan istället nationalkonservativa krafter, därför tåls det att fråga sig hur Catomeris frågeställning skulle vara relevant för länder som i praktiken fullständigt avfärdar Macrons politiska idéer? När EU är så djupt splittrat tåls det att fråga sig hur mycket vi egentligen kan påverka, och hur mycket otakt Cecilia Wikström befinner sig när hon under jubel och entusiasm samtidigt vill flytta vår regeringsmakt till Bryssel? 

Med dessa aspekter konstaterade jublar alltså Liberalerna av att överföra det inflytande över sitt självbestämmande det svenska folket har, till Bryssel. Förhoppningsvis finns det inte längre 4% stöd för dessa åsikter i Sveriges avlånga land. Sverige behöver lösa sina egna problem, och dra sitt strå till stacken om det så handlar om stävja brottslighet eller miljöfrågor. Det kan aldrig vara ett argument att ge upp sin egen demokrati, för att kanske med lite tur vinna inflytande i någon fråga; den typen av radikal högrisk spelteori rimmar dåligt med demokrati. När en grekisk kommissionär och eurokrat vi inte röstat på, än mindre kan avsätta sonika bestämmer över våra yttre gränskontroller; är det framtiden? Tvärtom måste väl även Wikström kunna se att Sverige kan verka både mellanstatligt och bilateralt utan att vara en del av EU, uppenbart går det utmärkt för Norge och Schweiz att driva på i en rad frågor. Den svenska regeringen behöver istället försöka bygga bredare samarbeten i Sveriges riksdag där en majoritet av landets befolkning idag inte känner sig representerade och inkluderade. Att göra tvärtom, dvs. blicka mot en EU-regering som inte representerar någon (vi kan inte rösta på den eller någon kommissionär) är inte ett demokratiskt vägval. Således finns det fog att fråga sig om Liberalerna fortfarande är demokrater? 

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook