Det är synnerligen tragiskt att parti efter parti lägger fram förslag som inte är genomtänkta, alternativt saknar riksdagsmajoritet men i sak låter bra. Hur många gånger har vi inte hört om partier som skall avskaffa pensionärsskatten utan att presentera en logisk finansiering? Häromveckan lade utbildningsminister Fridolin fram ett förslag om att lotta ut flyktingar till landets bästa skolor (läs gärna), ett förslag som hade inneburit att personer utan studievana och språkkunskaper hamnat med personer vana med högt studietryck. Idag har regeringens skolkommissionen lagt fram ett nytt tombola-förslag, nu ska man även lotta ut personer till landets bästa skolor; samtidigt vill Fridolin inte kommentera utan hänvisar först till remissinstanserna.
Fokusera på kompetens och kunskap
Är det inte företagsstyrelser som skall kvoteras, är det numera flyktingpolitiken eller skolelever. Dessutom är det uppenbart oerhört problematiskt om en skola skulle göra vinst, Fridolin borde istället flytta fokus till de skolor som inte levererar “vinst” på kunskap; det faktum att elever far illa kunskapsmässigt under hans ledning borde göra honom sömnlös. Skolan måste byta fokus, man måste börja ställa krav; och det behövs mer och inte färre läxor. Lönerna bör dessutom höjas, samtidigt som man höjer kraven på lärarprogrammet. Gör man lärarprogrammet tillgängligt för alla genom sänkta krav, kommer personer som är olämpliga lärare att komma in; dessa kommer aldrig att kunna höja en elev ovanför sin egen nedsatta prestation. Ska man rädda skolan måste man återigen göra läraryrket attraktivt både ekonomiskt och prestigemässigt, skolan ska rekrytera samhällets bästa och klokaste; förslagsvis inleder man den nya strategin från toppen på utbildningsdepartementet.
Den heliga PISA-undersökningen
Det är uppenbart att många skolpolitiker är mycket olämpliga skolpolitiker, alla som någon gång konkurrerat i olika sammanhang vet att målsättningen måste handla om att vara bäst. Vem minns en idrottsman som inte hade ambitionen att bli svensk mästare, utan var nöjd med en 6:e plats? I skolpolitiken har den typen av mentalitet blivit norm, uppenbart finns det många personer (inkl. självaste utbildningsminstern) som helt bortser vilka som vinner PISA och istället fokuserar på OECD-länderna. Fridolin skulle istället ha frågat sig vad gör Shanghai, Singapore och Hongkong (1,2,3 2012) som inte vi gör? Hur är det möjligt att två Asiatiska tigrar och en liten ö slår världens mest industrialiserade länder? Istället väljer Fridolin att fokusera på övriga OECD och det faktum att trenden vänt då vi ökat några placeringar; tänk om några andra länder försämrade sig och vi steg pga. det? Hur mycket bör vi fira då?
Mer kateder och mindre elektronik
Nuförtiden finns det många professorer runt om på världens främsta universitet som lägger ut oerhört pedagogiska filmer på komplicerade teorier. Desto mer komplicerat ämnet är, desto mer ritar dem på tavlan och desto mindre powerpoints kan vi se. För den som ex. är intresserad av nationalekonomi är Professor Michael Moore på Washington State Universty någon som kan få den mest krångliga teori att framstå som logisk. Det säger sig själv att algebra och mattematik gör sig bättre på en whiteboardtavla, istället för en powerpoint eller padda. Skolor bör således ta bort elektronik i klassrummet som kan störa lektionen och återgå till att förmedla kunskap som är kvalitativ; dvs. genom ett lärande som bygger på klassisk dialog mellan elever och den som leder lektionen. Sannolikt kommer det med tiden visa sig att inlärningsförmågan minskar när den sker med powerpoint slides, istället för på en tavla; och där eleven skriver i en dator istället för med pennan i hand.
And because they do, teachers rely heavily on textbooks, worksheets, worked examples and lots of drill and practice. They also strongly emphasise mastery of specific procedures and the ability to represent problems clearly, especially in mathematics. Classroom talk is teacher-dominated and generally avoids extended discussion. Läs mer: “Why is Singapore’s school system so successful, and is it a model for the West?”
Det utbildningsminister Fridolin skulle ha föreslagit som en lösning på det höga trycket är ett antagningstest. Låt eleverna konkurrera om platserna i den mån de inte bor i närheten, således kan dessa skolor fortsätta ha högt tryck eftersom man hade fått ambitiösa elever. Det faktum att självaste utbildningsministern istället talar om att bedriva en skolpolitik som andra driver en tombola eller bingohall gör att en ansvarsfull opposition snarast bör rikta misstroendevotum. Är det värt att landets barn blir lidande 1½ år pga. att man hellre ser att Herr Fridolin sitter kvar eftersom han uppenbart påverkar Miljöpartiets attraktionskraft negativt (vilket är positivt för andra partier)? En ansvarig opposition borde sätta barnens intresse framför det politiska spelet!