I veckan uppmärksammades en krönika skriven av Cecilia Hagen där hon föreslår att förgifta invandringskritiska människor, omnämnda brunråttor. En skrivning som är totalt oacceptabel även om den är skriven i skämtsam underton. Sarah Palins skämtsamma vapensikten mot demokratiska politiker fick en allvarlig utgång när demokraten Gabrielle Giffords blev skjuten i Arizona. Lika lite som Palin visste vilka farliga krafter hon stimulerade, kan någon förutse hur folk reagerar när Expressen mer eller mindre legitimerar politiska mord. Bakgrunden till Hagens artikel var Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Rambergs kritiserade blogginlägg några dagar tidigare där hon använt sig av frasen “Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor”. I Rambergs originaltext omnämndes även den moderate riksdagsmannen Hanif Bali som en taltratt för gatans parlament. Med all respekt för Anne Ramberg som tidigare tagit offentlig ställning i en rad svåra frågor är hon fel ute denna gång, det är oerhört viktigt att vi håller oss till sak och inte börjar kalla meningsmotståndare för nedvärderande saker än mindre förespråkar förgiftning. Backar man bandet till t.ex. Nazityskland avhumaniserade nazisterna judarna med att omnämna dem som råttor, det är således oerhört tragiskt att vi inte lärt oss mer än så. Hur man som ansvarig utgivare för Expressen kan släppa igenom en sådan krönika är anmärkningsvärt.
Vi måste tolerera att människor tycker olika och votera
I en välmående demokrati måste vi acceptera att människor tycker olika om migration, man kommer inte kunna övertyga alla oavsett om man är radikalt för eller emot. Folkomröstningen i Ungern har upprört många som engagerat sig i flyktingdebatten, eftersom de som är för öppna gränser sällan vill rösta i frågan. I en känslig fråga är det att betrakta som ett sunt demokratiskt tecken att man ställer de olika alternativen mot varandra och sedan låter folket avgöra. I Sverige har vi istället kunnat läsa om personer som raderar människor från sociala medier för att de ger uttryck för en linje som inte handlar om öppna gränser. Vi måste kunna ha tillräckligt högt i tak att tolerera att vi har olika åsikter, börjar vi istället radera oliktänkande (dvs. polarisera oss) hamnar vi som samhälle snabbt på ett sluttande plan. Hur ska du kunna föra en dialog med din meningsmotståndare och försöka hitta gemensamma nämnare om du raderat denne?
“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.” – Yoda
Kan man bekämpa hat med hat? Är det rimligt att man är kritisk mot näthatare, men själv omnämner andra som bruna råttor? Någonstans måste väl den goda sidan bryta den uppstissade spiral, som sker i samhället där den ena skriver något värre än den andra. Dessutom behöver vi få tillbaka en debatt där ordet står i fokus istället för känslan, eftersom tonläget i de senare fallet blir högt. Den som väljer att förolämpa sin meningsmotståndare har dessutom förlorat debatten eftersom de rent sakliga argumenten tagit slut, således ska man aldrig finna sig i att bli omnämnd som foliehatt, främlingsfientlig, rasist, brun råtta etc. för att man inte driver miljöpartiets tidigare linje om öppna gränser. Oberoende Förnuft har i ett flertal artiklar kritiserat de orimliga kostnaderna kring migrationen, men vi har aldrig kritiserat någon enskild invandrare. Vår hållning är dessutom helt politiskt legitim eftersom denna kostnadspost är enorm. På samma sätt måste man också kunna ta ställning för svensk kultur och traditioner och att dessa ska framhållas i Sverige; det betyder inte att man är en motståndare mot något annat. Vilka högtider andra människor väljer att fira står dem helt fritt, men svenskar ska inte ge avkall på sitt sätt att leva för att vi bedriver en generös politik; detta behöver påtalas på ett respektfullt vis.
När landet mår så pass dåligt som det gör, har vi alla ett ansvar att kyla samtalstonen och börja tala med varandra. Vi har också ett ansvar att inte fördöma de som inte tycker som oss oavsett om de är “naivt” för öppna eller propagerar stängda gränser. I en stat byggt på sunda parlamentariska ideal är den demokratiska lösningen sällan en ytterlighet utan bygger på kompromiss. Det tåls att sägas när debatten blir allt mer polariserad och tonläget alarmerande högt.