Vad har vi egentligen avstått för makt till Bryssel? När Sverige folkomröstade i EU-valet 1994, fanns det då på kartan att en för oss helt okänd kommissionär skulle kunna fatta beslut över vårt lands gränser? Dagen har uppenbart kommit när vi kan konstatera vår förlorade suveränitet. Vårt land kommer om några veckor att sakna befogenheter att kunna kontrollera vilka som kommer hit, eller för den delen kunna hindra någon vid gränsen (även om vi kan genomföra s.k. inre gränskontroller).
Förlorad demokratisk legitimitet
Inte nog med att många ogillar beslutet, vi saknar dessutom demokratiska medel att kunna påverka denna grekiska eurokrat eller rösta bort honom i kommande val (vi röstar till parlamentet och inte kommissionen 2019). Våra parlamentariker äger inte heller rätten att skriva en motion (egna förslag som kammaren kan rösta om) att Sverige ska undantas, utan dessa kan endast förhålla sig till de prepositioner denna och andra kommissionärer lägger (dvs. rösta ja eller nej till hans förslag). Det är inte verklighetsförankrat att kalla EU för en demokratisk institution när dessa helt kan trumfa vår regering.
Tappad färdriktning
Vad vill vi 2017 med ett medlemskap i unionen? Tittar man på en valdebatt från 1994 framstår det ganska tydligt att mycket av diskussionerna handlade om att kunna påverka ute i Europa. Med facit i hand, vad har vi egentligen lyckats påverka? Hur mycket kan vi egentligen påverka om vi inte ens kan styra över vår egen gräns? Uppenbart pågår ett “kallt handelskrig” där man under lång tid kommit med förtäckta hot mot de som inte fogat sig, vilket blev tydligt inför Brexit-omröstningen där det både talades om ett pund som skulle kollapsa och förlorade möjligheter att handla med den inre marknaden. Det gick till och med så långt att Barack Obama menade att Storbritannien skulle placeras längst bak i kön rörande handelsavtal. Räknar man på den slutnota som EU velat skicka till Storbritannien motsvarar det ca 10% av det krigsskadestånd Entente-makterna utställde på Tyskland vid freden i Versailles (Första världskriget slut); om man ser till hur mycket vikt i guld man kunde köpa för det aktuella beloppet vid respektive års guldpris. Står denna faktura verkligen i proportion till vare sig medlemskapsavgift eller varje nations rätt att lämna denna överstatliga union som medborgarna i flera länder allt mer ifrågasätter?
Förlorad suveränitet
När EU inte längre kan kontrollera sina södra gränser mot Nordafrika och Turkiet, måste vi ställa oss frågan vad som förändrats sedan 2015 som gör att vi inte återfaller i tidigare mönster? När vi har utomeuropeiska gatubarn som sticker ner polis på öppen gata, som vi dessutom har svårt att utvisa; måste vi fundera hur väl EU:s migrationspolitik fungerar? Är det rimligt att flytta makt till Bryssel på ett område där man uppenbart inte klarar av att leverera; hur väl fungerar är Dublinförordningen?
Förlorad integritet
Är det verkligen rimligt att ha ett parlament som flyttar mellan Strasbourg i Frankrike och Bryssel i Belgien varje månad? Hur stor insyn har vi i förhållandet mellan lobbyister och parlamentsledamöter eller andra eurokrater? Är det en rimlig tanke att dessa ska kunna foga över en federal armé? Är det rimligt att avveckla det engelska språket inom unionen post Brexit, vilket Jean-Claude Juncker uttalande kan tolkas som om man läser mellan raderna? Är det en rimlig tanke att Grekland och Tyskland bör kunna låna till samma styrränta, och uppehålla samma växelkurs? Är det troligt att Grekland ökat sin turism om det blivit billigare att semestra (ex. att deras valuta blivit billigare)? Den svenska (s-märkta) journalisten Katrine Marçal (tidigare Kielos) intervjuade nyligen den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis, Syriza (Greklands motsv. till Vänsterpartiet); en intervju som är sevärd oavsett vilka nationalekonomiska idéer man själv besitter. Vad har egentligen skett bakom kulisserna? Vilka har prioriterats; det grekiska folket eller nordeuropeiska banker i eurozonen?
Är det rimligt att Sverige stannar i ett EU som uppenbart tappat färdriktning, suveränitet, integritet samt demokratisk legitimitet? Eller är det bättre att vi som ett fritt land kan formera vår politik med vänner på lika villkor (exempelvis de nordiska länderna genom nordiska rådet)? Hela tanken med maktförskjutning måste ta sin utgångspunkt i två saker, dels att folket accepterar tanken; samtidigt som maktförskjutningen i sig löser de problem folket upplever. När en grekisk eurokrat (läs kommissionär) plockar bort vår gränsbevakning, där både regeringen och polis på ett diplomatiskt sätt kritiserar beslutet, och där folket reagerar; hur välfungerande är EU då? Hur klokt är det dessutom att plocka bort dessa gränser inför ett kommande valår? Är det helt uteslutet att vi inte får en diskussion om EU-medlemskapet eller befintligt gränsskydd i vår valrörelse, kan det på något sätt rita om vår politiska karta åt något håll? Vi vet nog alla svaret på dessa frågor…