Det var i veckan som det rapporterades att föräldrarna till två 13-åriga pojkar blir krävda på ca 25 miljoner efter en skolbrand efter att dessa erkänt sitt illdåd. När man som förälder så kapitalt misslyckats i sitt uppdrag att uppfostra sina barn till laglydiga medborgare, är det helt självklart att dessa ska ta en stor låda av lasset. Därför är det både viktigt rättvist att familjen tvingas leva på existensminimum några år, eftersom deras barn riskerat andras liv genom att bränna ner en skola; och samtidigt satt många barns utbildning på spel.
Sverige behöver mer ansvarsutkrävning
Det är tydligt att dagens problematik på många områden handlar om att ingen tar ansvar för saker som fungerar dåligt, vilket genererar ett s.k. “missnöje”. Nuförtiden likställs missnöje med att ha en “negativt synsätt”, samtidigt som man avhumaniserar de som framför kritik genom att omnämna dem som “troll”; dvs. dessa avfärdas fullständigt utan att den sakliga kritiken bemöts. Därför känner många en stor frustration när nedbrända skolor normalt sett landar på skattebetalarnas axlar, vilket byts mot tillfredsställelse när nu anhöriga får ta konsekvenserna.
Nej, det är inte synd om gärningsmannen
Samtidigt finns det en utbredd syn där gärningsmännen görs till offer, inte minst rikspolischef Eliasson uttryckte stora sympatier kring en mördare och endast i en utandning fokuserade på offret. Synsättet är väldigt vanligt och är säkerligen en orsak till att många unga förbrytare får låga straff (om vi bortser från den obligatoriska (och obegripliga) straffrabatten som alla får). Det är en mycket felaktig uppfattning att det skulle vara synd om gärningsmannen, tvärtom behöver samhället sätta ner foten ordentligt; eftersom det är enda räddningen att lära sig en läxa och förändra sitt beteende. Hur ska man kunna lära ett barn rätt och fel om konsekvenserna uteblir? Inom Försvarsmakten går det ofta förvånansvärt fort att lära sig att inte göra fel eftersom konsekvenserna görs sig gällande omgående dvs. (över)tron på pedagogiken har inte ersatt ledarskapet. Därför fungerar ofta officerare mycket väl i ett klassrum, samtidigt som vi nog är många vänner av neutralitetspolitiken som plötsligt svängt och sett fördelar med ett NATO-medlemskap om utbildningsminster Gustav Fridolin utnämnts till försvarsminister…
Föräldrar bör kunna hamna i fängelse
I veckan rapporterade Sydsvenska Dagbladet att lärare får slag, sparkar och mordhotas vilket är mycket allvarliga brott. För det första är det viktigt att den typen av elever som tar till våld under lektionstid stängs av från skolan i minst ett år, men även att man prövar föräldrarna i domstol. Det bör vara förenligt med fängelsetid om man som förälder inte uppfostrat att det är fel att mordhota eller utföra grov misshandel på lärare. I de fall man kan bör man även kunna dra in uppehållstillstånden för familjer där barnen inte sköter sig i skolan, eftersom den fristad man fått bör vara totalt oförenlig med att sätta käppar i hjulen för andra elevers lärande och säkerhet. När “familjen” i många kulturer (utom möjligtvis den svenska) är något heligt tåls det att fråga hur många som skulle utföra brott om mamman och pappan hamnar bakom lås och bom eller tvingas lämna landet?
Sverige behöver således öka ansvarsutkrävandet genom att relegera fler elever, samtidigt som fler föräldrar borde svara i domstol tills barnen når myndig ålder. Det är således mycket positivt att föräldrarna till dessa två barn krävs på ca 25 miljoner, det ska svida ordentligt att negligera att barn blir yrkeskriminella. Relegerar man klassens “coolaste” elev pga. allvarlig brottslighet är det dessutom troligt att dennes kumpaner lugnar ner sig eftersom de inte vill gå samma väg till mötes. Även om man försvårar möjligheterna för den elev som blir relegerad, räddar man studieron för de övriga eleverna som befinner sig i lokalen; priset är således fullt rimligt.
Ledarskap kring skolpolitiken handlar således inte om att medla eller stå för bäst pedagogik, utan att utkräva ansvar i skolan om någon stör lektionerna. Utbildningsministern Gustav Fridolin är säkert duktig på att lära ut hur man ritar bokstäver i sanden för lågstadieelever, men dagens skolproblem kräver helt andra verktyg än tron på ökade löner och bättre pedagogik; eftersom utanförskapet flyttat in i lektionssalarna. Den enda möjligheten vi har är således att utkräva ansvar när människor gör fel, samt selektera bort de värsta rötäggen.