I varje valrörelse finns det politiska partier som talar om “trygg äldrevård”, en retorik som använts långt bakåt i tiden. Om man inte lyckats bedriva denna verksamhet de senaste åren med de medel man haft tillgängliga, hur kan man då tro att samma politiker som misslyckats gång på gång nu ska lösa problemen som uppstår på ålderns höst? Istället har fokus hamnat på den s.k. “pensionärsskatten”, dvs. den skillnad som uppstår i och med jobbskatteavdragen; vilket i sammanhanget må vara principiell men mycket marginell i sammanhanget. Det är knappast den s.k. “pensionärsskatten” som tvingar dagens äldre in i fattigdom, det är för att pensionen är för låg. Således behövs det mer drastiska åtgärder än några ynka 100-lappar.
Hur väl levererar regeringen på 2014 års vallöften?
Tycker man att 9 kr per dag är att definiera som en trygghet, och något som ger guldkant på tillvaron ja då ska man självklart (fortsätta) rösta på Socialdemokraterna. Tycker man som Pelle att regeringen m.fl. misslyckats med sin politik, ja då ska man självklart rösta på ett annat parti. När den höga efterfrågan och det låga utbudet på boendeplatser marknadsekonomiskt i teorin ökar priserna bör man överväga att införa ett pristak på hur mycket man har rätt att debitera den som inte har något annat val än att betala. Valfrihet i all ära, men för vissa kan det vara så enkelt som att det i praktiken bara finns ett alternativ; eftersom få vill flytta på äldre dagar. Stiger pensionerna samtidigt och pensionärerna över en natt blir en likvid grupp i samhället, är det då en verklighetsfrånvänd tanke att denna service stigit i kostnad för att kommuner och privata aktörer vill ha sin del av kakan?
Medborgarlön från och med 60 år
Oavsett när man går i pension bör ett system om medborgarlön omfatta alla, inkl. landets rikaste. För att ta del av denna utbetalning ansöker man från och med dagen man fyller 60 år, är man väldigt rik kanske man således inte känner behovet. Den som är pigg och vill fortsätta arbeta kan bygga en buffert för äldre dagar, och den som är sliten i lederna kan få “guldkant” genom att gå i pension tidigare. Förslagsvis finns det ett minimibelopp för de som redan arbetar på ca 5000 kr, och ett maxbelopp så att ingen pensionär får under 20 000 kr netto, dvs. man ansöker om den del av pensionen som understiger 20 000 kr. Den pensionär som har andra inkomster kan således stapla dessa 5000 kr på hög inför kärvare tider, eller varför inte göra en weekendresa utomlands en gång i månaden.
Det är inte rimligt att man som pensionär ska tvingas välja mellan morgontidning och mat på bordet, dagens pensioner är på tok för låga. Har vi idag råd att behålla landstingen samtidigt som våra pensionärer uppges svälta? Skulle vi kunna spara enorma belopp genom att placera sjukvården under kommunernas kontroll, där landstingen reduceras till ett mellankommunalt forum för kommunernas ledningar? Finns det någon vinning i att landstingen satsar enorma pengar på teambuilding, ledarskapsutbildningar, upphandlingssystem och andra it-system, egna valrörelser, tjänstemän; eller hade dessa pengar kunna flyttas till landstingens pensionärer? När vi idag läser om regeringens 5 miljardsatsning på ensamkommande, där en stor del av de som prövats medicinskt visat sig vara vuxna (dvs. 10 416 kr / per person och månad om vi räknar på ca 40 000 individer); är det nog många som utifrån pensionärernas dåliga ekonomi är skeptiska.
När andra partier vill gå med i NATO och lägga 2 % av BNP på försvarsförmågan tåls det att fråga om det är ekonomiskt försvarbart när våra äldre påstås svälta i landet med högst välfärdsambitioner i världen?