Snabbfakta: För att förstå hur dagens partier tänker måste vi skilja på statsministeromröstning och budgetomröstning, förfaranden som har helt olika spelregler. Statsministeromröstningen handlar om att inte ha en majoritet emot sig, inte att 50 % ska rösta för; således räknas även en nedlagd röst (gul knapp) som ett ja i praktiken. Det här kallas omvänd parlamentarism. Budgetomröstningen har politiker inskränkt demokratin i, dvs. man har underlättat för minoritetsregeringar att få igenom en budget; därför tillämpas relativ majoritet. Det betyder att det budgetförslag som får flest röster (dvs. man måste inte nå 50 %), går igenom.
Hur tänker regeringen Löfven? Att bli statsminister eller inte, det är frågan!
Den nya mittenregeringen C+L+S+MP samlar 167 mandat, dvs. de når inte upp till den magiska gränsen om 175 mandat som krävs för att vara säkra på att vinna statsministeromröstningen kring det som kan bli Löfven II; utan de måste ha Vänsterpartiets ytterligare 28 mandat. När det kommer till budgetomröstningen är det lättare eftersom M+KD samlar 92 och stöttar SD dem som nu i höst når de 154 mandat. Eftersom 167 mandat (V+L+S+MP) är fler än 154 mandat (M+KD+SD) kommer mittenregeringen alltid vinna omröstningen (se relativ majoritet ovan) eftersom Vänsterpartiet aldrig hade röstat på moderat politik i nyktert tillstånd. Slutsatsen är därför mycket viktig, Löfven behöver därför bara Vänsterpartiet för att bli utsedd statsminister, efter det är Sjöstedts (V) inflytande så nära noll man kan komma; hans röster behövs inte för att få igenom budgeten.
Det tåls också att säga att står de 8 liberalerna på sig, och röstar med högern måste Löfven söka stöd hos Vänsterpartiet för den ekonomiska politiken; eftersom M+KD+SD+8 liberaler är 162 jmf. med V+L+S+MP-8 liberaler är 159 mandat. Mittenregeringen har max råd att tappa 6 mandat, vid det 7:e skiftar vågskålen (161>160).
Varför ska man rösta för andras politik som man inte har inflytande på?
För de allra flesta svenskar börjar fler och fler förstå att Sverigedemokraterna idag är ett normalt parti, de är inte fascister, rasister, nazister utan har lika många märkliga figurer som andra partier. Kanske bör vi fråga vad definitionen av extremism är när SD:s “extrema uttalanden” handlar om de som vill driva stram migrationspolitik (vilket är helt legitimt att tycka) och övriga partier lyfter in islamister som driver shariapolitik? Jimmie Åkesson framstår allt mer som någon som för in förnuftet i politiken, särskilt när andra fokuserar på makt. Uppenbart är han helt unik i att erbjuda sig stödja sakpolitik utan att själv sitta vid rodret eller samtala med övriga partiledare, just eftersom förslagen är bra; det är ett mycket sunt och ödmjukt synsätt. Motsatsen har vi sett hela hösten, Lööf (C) kan inte rösta fram Kristersson (M) eftersom Åkesson (SD) kanske stödjer den politiken; således har logiken hos Lööf blivit att alliera sig med socialisterna och få igenom mindre av sin egen politik.
Politik handlar om sakfrågor, därför är det mycket avslöjande av karaktär att både se politiker förlora all sin trovärdighet och hederlighet; för att risken är att en meningsmotståndare stödjer den egna sakpolitiken. Det är även sorgligt att se de som gnäller över att Alliansen är över och “sveket” istället för att titta på vilken sakpolitik man faktiskt kan vinna; alla borgare bör exempelvis vara glada över att värnskatten försvinner.
När Lööf dessutom lovat väljarna dyrt och heligt att hellre äta upp sin sko än att bli ett stödhjul åt Löfven, bör vi alla inse att hederlighet och förtroende inte finns i hennes och partiets vokabulär. När Major Dressman blandar in sina ungar, som han utfärdat politiska löften till; borde det vara uppenbart att Björklund är en synnerligen dålig ledare. Det är därför troligt att ett extraval skulle straffa både Löfven (där väljarna gått till V), och C+L där väljarna går åt höger, det är därför inte en helt otrolig tanke att Vänsterpartiet skulle rösta ner detta förslag eftersom de inte får något och kan tjäna mycket på ett extraval.
När så många positionsförflyttningar skett, tåls det att fråga om denna regering verkligen är demokratisk förankrad; speciellt när Aftonbladet/Inizio påstår att 10 % känner glädje. Den siffran borde ligga över 50 %, Sverige bör därför inte oroas över ett nyval.