De senaste dagarna har det blivit oerhört tydligt hur politiker inte behandlas lika av media, utan att man har två helt olika måttstockar beroende på vilket parti man tillhör. Är man Sverigedemokrat blir minsta lokalpolitikers dumhet eller t.o.m. skämt i sociala medier genast förstasidesnyhet, där man drar paralleller och stora växlar samt generaliserar över både förtroendevalda och deras väljarkår. När det gäller Centerpartiets politiska andranamn Fredrick Federley som tycks leva med en pedofil samt umgås med andra med samma drifter var det under flera dagar lika tyst som i graven, Annie Lööf fick ca 11 dagar innan hon gjorde ett uttalande där hon praktiskt sopade hela historien under mattan med hänvisning till Federleys sjukskrivning. Sedan återkom tystnaden, inga avgångskrav, inget drev utan business as usual.
Lex Paolo Roberto
När det för några månader sedan stod klart att den tidigare proffsboxaren och programledaren Paolo Roberto köpt sex blev det omfattande löp och ett drev vi sällan skådat. Oavsett hur många medarbetare som fanns i hans företag skulle hans matprodukter hellre kastas än att mätta hungriga magar, allt för att han köpt sex. Flickvännen fick massivt “stöd”, vilket i praktiken handlade om att media gned in kniven lite extra i deras relation. När en moderatpolitiker i närheten av Göteborg gjorde samma sak blev det inget drev, ingen fru eller ex-sambo som fick spaltmeter utan miljonfallskärmen löste som vanligt ut och allt var frid och fröjd. När Centerpartiets näst populäraste namn blir sambo med en dömd pedofil och avslöjanden inkommer om fler pedofiler i den inre umgängeskretsen lyfts inget avgångskrav; utan istället duckar man och säger att “förtroendet är skadat”; vilket kan betyda vad som helst.
Om Fredrick Federley varit 60 år och heterosexuell
Det faktum att den nymarxistiska doktrinen blivit mer normaliserad i Sverige än i andra länder gör att människor idag betraktas utifrån offerstatus, därför är Federley själv ett offer eller s.k. “utsatt” för att han är homosexuell och i någon grad en transperson. Samma status hade uppnåtts om Federley varit muslim eller färgad; hade han dessutom varit kvinna hade möjligheten att klara sig varit än större (eftersom han då kunnat åberopa medlemskap i fler offergrupper). Federley slipper därför ansvar, ingen vill anklagas att slå på någon som ligger ner; kritik mot Federley blir väldigt lätt ett uttryck för homo- eller transfobi (även om ämnet är pedofili kopplat till partner och inte läggning). Hade han istället haft samma läggning, karisma och utstrålning som partikamraten Eskil Erlandsson är det inte en otrolig tanke att det här hade tagit en helt annan vändning, partiledaren hade inte heller getts carte blanche över en vecka för att se om kritiken självdör eller inte; tvärtom hade han kastats åt vargarna likt Eskil.
Vi är alla lika inför lagen – oavsett kön läggning partimedlemskap eller religion
Därför ska en person som Federley bli bedömd utifrån sina handlingar, dvs. att han uppenbart inte har några problem att umgås med pedofiler. Det spelar ingen roll vilken typ av partners eller livsstil han själv praktiserar, det är knappast rimligt att bara för att man är centerpartist, gay eller trans så ska man ges gräddfil. Tvärtom finns det nog väldigt många homosexuella eller transsexuella som absolut inte vill förknippas med vare sig Fredrick eller pedofili, utan som istället vill att Federley blir kritiserad utifrån sina handlingar och inte ges gräddfil utifrån ”offerstatus”. Att bli behandlad lika inför lagen var något svenskar slogs för under många hundra år, eftersom vanligt folk inte hade samma gräddfil som exempelvis präster eller adel. Nu ser vi samma system växa fram, där politiker eller olika minoriteter behandlas annorlunda än vanligt folk.
Därför är det viktigt att vi diskuterar hur tydligt media behandlar olika politiker, eftersom vissa blir utsatta för löp när de inte betalat sin tv-licens och andra klarar sig utan tuffa frågor när de bor tillsammans med pedofiler. En utveckling vi vanliga människor inte ska acceptera, utan folkvalda måste kunna ställa sig framför en mikrofon och svara på frågor även om dom är otrevliga; annars ska man inte kandidera i val. Att Federley isolerar sig i Gagnef under sin “sjukskrivning” är inget annat än att fly ansvar, det är knappast en sjukdom att bete sig oansvarigt eller omdömeslöst; att man sedan skäms är snarare ett sundhetstecken – inte ett symptom för sjukskrivning.
Här handlar det istället om att låta tiden gå innan man lägger fram sin pudel, väldigt få är nämligen borta under flera månader för att sedan avgå. Särskilt inte när man tjänar ca 140 000 inkl. kontorsbidrag plus ca 3300 kr per dag i traktamente som man är på plats i Bryssel eller Strasbourg; ingen som har den lönen kommer att ge upp den frivilligt utan då spelar man ut sjukdomskortet eller skickar fram ännu en kommunikatör. Att Centerpartiet accepterar det här, där man ska lägga locket på tills våren kommer; visar hur “stor” respekt partiet har för sina väljare samt att Federley inte har karaktär nog att stå för sina handlingar.