Sedan kalabaliken i Bryssel och Corazza Bildt beklagat sig att hon inte hamnat på valbar plats, trots att hon tidigare fått både personkryss och enligt egen utsago har stöd av både kvinnorörelsen i partiet samt HBTQ-falangen (officiellt kallad “Öppna Moderater”); överväger hon nu lämna partiet. Hon har under sin tid i Bryssel gjort sig känd för att ha drivit stöd för en turkisk anslutning till EU, hon har varit kritisk till Orbán i Ungern eftersom han inte ställer sig bakom liberala värden; något hon förknippar med kristendom och till och med EU. I övrigt är det svårt att bilda sig en uppfattning vad hon stått för mer än sitt kön? Corazza Bildt är en politiker som i varje valfilm och tal gått till val på att hon är just kvinna, vilket… ingen har ifrågasatt?
Varför är könet ständigt så intressant?
Förfarandet kan jämföras med att undertecknad skulle gå till val och söka mandat för att vara man, ja och? …hade ni säkert tänkt. Säkerligen hade det i dagens samhälle varit en belastning, som man ses man i den nymarxistiska doktrinen som en “förtryckare”; därav att genus, läggning och hudfärg idag är de främsta argumenten i personvalkampanjer. Det är därför tydligt att desto mer könskromosomer fått fokus, desto mer har de sakliga frågorna försvunnit; man är inte längre i första hand en representant för sina åsikter utan för sin person.
Varför är Corazza Bildt egentligen medlem i Moderaterna?
När det nu är tydligt att partiet vill ha “förnyelse” har Corazza Bildt sagt att hon överväger att lämna Moderaterna, vilket gör att man kan ställa sig frågan varför hon är medlem? Är hon medlem för att hon är en maktaspirerande varelse eller är hon medlem för att hon är idealist? Uppenbart inte det senare, man lämnar inte partier man sympatiserar med för att man inte får förnyat förtroende; då hittar man nya arenor att föra fram sin politik. När hon påstår att hon inte hamnat på valbar plats pga. att hon är kvinna, tåls det att fråga hur bedräglig man kan vara i sin retorik; vad har detta ständiga genus med saken att göra?
Vilka är det som ska stå för förnyelsen?
Den moderata listan toppas av Tomas Tobé, mannen som gjorde sig känd för den stora allmänheten för att vilja fälla regeringen Löfven om denna inte tog stöd av Vänsterpartiet; som om det var vänsterpolitik Tobé gått till val på? Tobé talade även mycket varmt om Decemberöverenskommelsen. När man understryker vikten av vänsterns inflytande istället för att försöka föra regeringsunderlaget högerut är det ur borgerligt perspektiv svårt att inte se ett sådant agerande som förräderi; f.ö. tåls det att fråga om mannen ens är demokrat? Det är därför troligt att han kommer trivas i EU, där vimlar det också av människor som ser sig som demokratins främsta företrädare. I övrigt toppas listan av Jessica Polfjärd (Anna Kinberg Batras gruppledare), Jörgen Warborn (okänd utanför partiet) samt Arba Kokalari (Känd från MUF). Spänningen är olidlig, kommer Moderaterna nå 10% ?
Även om Corazza Bildt avslöjar sig som maktokrat när hon överväger att lämna partiet för att hon inte hamnat på valbar plats, tåls det att fråga hur partiet tänker eftersom hon är populär. Uppenbart röstar människor på henne pga. hennes kön och att hon heter Bildt i efternamn; vilken vettig människa vill ha in Turkiet i EU? Det är därför troligt att hon hade kunnat gå till val på praktiskt taget vad som helst, och ändå bli vald; vilket säger mer om hur påtaglig identitetspolitiken (nymarxismen) är i de Nya Moderaterna. Det är därför ingen slump att “förnyarna” är födda utomlands, har HBTQ-status eller är 50/50 utifrån ett genusperspektiv; eftersom det är den sortens mångfald (genus, HBTQ eller etnicitet) istället för bäst sakfrågor som spelar in. Vad man står för är uppenbart ointressant när partiet är så strömlinjeformat.
Kanske hade det varit bättre att de som vill kandidera ges möjlighet eftersom vi lever i en demokrati? Det är inte en demokratisk tanke att radera kandidater från listorna som tidigare blivit personkryssade och som vill ställa upp. Samtidigt är det tydligt att vi behöver kandidater som har en valplattform mer än sin person, dvs. personer som är populära hos allmänheten för de åsikter dessa har; det hade dessutom gett starkare demokratisk förankring och legitimitet hos kandidaterna.