En politisk analys från Förnuft

Det finns mycket man kan ha funderingar över idag. De politiska analyserna är klart missvisande. Jag har sett flera som gått ut och tyckt att det varit problematiskt att partier nu kan bryta ur saker ur budgeten när Decemberöverenskommelsen (DÖ) fallit. Men låt oss analysera detta och diskutera om detta verkligen är något negativt?  

DÖ innebar att regeringssidan tvingades göra upp med vänsterpartiet om budgeten för att få igenom den. Syftet tror jag har varit att man från Alliansens sida har velat att vänsterpartiet ska skrämma över väljare till Alliansen i valet 2018. Denna plan tror jag till viss del har genomskådats av de röda vilket har gjort att vänsterpartiet lagt förslag som glasögon till fattiga barn (ett förslag de flesta tycker låter bra), istället för andra näringsfientliga röda idéer . Någonstans innebär en utbrytning av budgetposter att man får en höger eller vänster-budget att vandra mot mitten. Egentligen kan man fråga sig om detta rent principiellt är något dåligt? Har man inte stöd för sina förslag i Sveriges riksdag, ska man då kunna kunna driva igenom dem? Jag tycker inte det, det är inte demokratiskt. Snarare bör man diskutera och förhandla för att så många som möjligt ska kunna känna att dom är vinnare (s.k. Win-Win).

I dagsläget tror jag stora delar av DÖ lever vidare indirekt, då partierna har valt att lägga fram egna budgetar istället för att göra en gemensam och rösta ner regeringens. Detta har jag egentligen inga problem med, då det kan vara en “gentlemens agreement” att man släpper fram det största blocket genom att det mindre lägger egna budgetar. Problematiken med DÖ har främst som jag ser det varit att man lämnat walkover för regeringen att lägga in vad som helst utan att kunna rösta ner det. I det läget är det väl bättre att man kan bryta ut det man kan nå majoritet kring? Regeringen kan ju också välja att förankra sina budgetposter med oppositionen och förhandla om dem för att slippa få dem utbrutna. Väljer man däremot att inte förhandla utan presenterar en budget som man inte har stöd för, ja då är det väl rimligt att en minoritetsregering inte får igenom den? I det läget kan man fråga sig om det är regeringen eller oppositionen som orsakat en regeringskris? Mig veterligen bör det vara regeringen som inte förankrat budgeten i kammaren. Det viktiga är ju dock att dessa förhandlingar äger rum, och att varken regering eller opposition påstår sig vilja prata men i praktiken inte gör det.

Någonstans lever vi idag i en annan värld än vad vi tidigare gjort eftersom vi idag mycket riktigt har tre block. Det innebär att den parlamentariska kartan har ritats om och att nya spelregler gäller. Problemet idag är att både Socialdemokraterna och Alliansen inte riktigt velat inse detta, utan man väljer att helt bortse från Sverigedemokraterna och tuffa på i gamla spår. Jag tillhör dem som inte tycker vi har ett knepigt parlamentariskt läge, vi har snarare ett läge där vi behöver diskutera med varandra. Är man en ledande politiker och man bedömmer läget som “knepigt” skulle jag säga att innebörden sannolikt är att man förmodligen saknar kompetensen att prata med någon som tycker annorlunda. Denna partiledare hade jag undvikit att rösta på, utan jag tycker man ska rösta på någon som förefaller sig vara pragmatisk. Stefan Löfven lyfter ofta fram att han slutit en massa avtal som fackman, hur vore det om man faktiskt valde att diskutera saker villkorslöst? Uppenbarligen får man känslan att problematiken ligger på det området. Anna Kindberg Batra har en hel del att visa här med, en ledare gör upp och visar vägen. Detta kan även en opposition göra. 

Risken för nyval bedömmar jag som obefintlig, jag tror ingen vill ge Åkesson ytterligare 10% av rösterna. Dessutom inte under denna flyktingkris, därför tonar Stefan Löfven ner det. Opinionsläget är helt enkelt annorlunda än vad det var när hans förra höstbudget inte gick igenom. Förövrigt delar jag Jan Björklunds uppfattning om att Löfven bör regera en S-regering och göra upp med Alliansen. Dock kan jag förstå att Löfven håller tag i dem då Anna Kindberg Batra ofta svarar i stil med att “Det är upp till Stefan Löfven att presentera en majoritet”. Ska man på allvar få bort MP ur regeringen behöver Alliansen bli betydligt mer “openminded”  mot diskussioner och blocköverskridande uppgörelser.