Etablerad media har sedan länge tappat förtroende i Sverige eftersom man duckar kring nyheter som är viktiga för svenska folket, samtidigt som myndigheter släpper skadliga rapporter under helger för att de tyst ska passera rampljuset. Kan det vara så att man inte vill se en prognos på 150 000 asylsökande och ungefär lika många anhörighetsinvandrare för 2018-2020 i en valrörelse där Sverigedemokraterna redan stiger? Uppenbart förstår man inte att man genom sin tystnad skadar sig själva, eftersom människor vänder sig till nya källor för att få information.
Migrationens kostnader
Tittar man på de löpande kostnaderna i prognosen talar man om 100 miljoner per dag, dvs. 36,9 miljarder kronor per år, vilket är 2018 års siffror. För att få ett grepp kring hur stora dessa kostnader är ligger Försvarsmaktens kostnader på 48,4 miljarder kronor per år. Enligt klassisk ekonomisk teori bör kostnader värderas högt och intäkter lågt, således tåls det att säga att migrationsverkets kostnader är en liten del av vad migrationen kostar; eftersom dessa individer hamnar under andra myndigheters ansvar efter etableringsperioden. Tittar man på rättsväsendet har över 50 % av de internerade utländsk koppling, vilket ger en fingervisning kring rättsväsendets kostnader kopplat mot dessa individer. För alla som inte heller kommer i arbete handlar det om socialbidrag, bostadsbidrag, flerbarnstillägg, osv. Det är därför mycket svårt att bilda sig en uppfattning om hur stora dessa kostnader är, eftersom myndigheterna inte redovisar kostnader kopplat mot olika grupper i samhället; utan uträkningarna handlar om en uppskattning.
Socialdemokratins stora problematik, den som gräver en grop åt andra faller ofta uti
Tittar man på socialdemokratin i Sverige har man målat in sig i ett hörn, eftersom man vägrat ta tag i problemen samtidigt som man rasiststämplat människor (dvs. demoniserat debatten) som haft en restriktiv uppfattning. Det har gjort att personer som ex. Veronika Palm (med bakgrund som barnskötare och genusstudier) m.fl. blivit tongivande i migrationsfrågan, istället för exempelvis nationalekonomer som räknat på kostnader och konsekvenser. I Danmark har man istället varit tuffare och ställt högre krav, vilket har varit en anpassning efter den tid vi lever i; välfärdsstaterna är inte byggda för enorm asylinvandring. Asylrätten är utformad i en tid efter andra världskriget, inte i en tid att alla människor söder om Medelhavet ska söka sig till Europa. Socialdemokratins problematik i Sverige handlar således om tre saker. För det första att man både demoniserat de som förstått och påtalat problematiken, för det andra att man inte visat ledarskap och för det tredje när man väl försöker ändra debatten framstår som mycket ohederliga eftersom man själv numera använder politik och retorik som man tidigare demoniserat andra kring. Ordet “volymer” tyckte exempelvis dåvarande oppositionsledare Stefan Löfven för bara fem år sedan var “avhumaniserande” och “oanständigt”, men är idag uppenbart del av den vardagliga vokabulären.
Vi tjänar på invandringen – Den största lögnen i modern tid
Alla politiker som använt sig av detta mantra bör man klassa som antingen lögnare eller personer som saknar kritiskt tänkande, vad som är värst tåls att diskutera. En vanlig tankefälla som samma människor försöker framföra som en sanning är att sammanblanda arbetskraft- och asylinvandring, vilket är djupt ohederligt eftersom grupperna beter sig olika åt. Det vanligaste är att man tar människor som kommit hit för att företag efterfrågat dem (dvs. arbete redan från första dagen), vilka generaliseras till att “många invandrare får arbete redan första dagen” (som om det gällde asylinvandrare från tredje världen). Det är också vanligt att man påstår att många som kommer är akademiker och att dessa får arbete snabbt, vilket gör att man flyttar fokus till ca 10% av urvalet och säger “här går det bra”; de resterande 90 % då? Ett annat vanligt vänsterresonemang handlar om att “se värdet i alla insatser”, vilket är fullständigt i strid med ekonomisk vetenskap eftersom man då värderar intäkter högt istället för lågt (dvs. i strid med ekonomisk teori). Istället handlar det om att konstatera att människor från tredje världen utan meriter eller utbildning inte efterfrågas på arbetsmarknaden, och att dessa “insatser” istället är en hög kostnad för samhället, eftersom arbetsbördan hade varit mindre i välfärdssektorn om individer inom landets gränser inte ökat med 100 000 per år; samt att vi hade inte behövt hitta på arbetsuppgifter som egentligen inte efterfrågas.
Det är därför mycket tragiskt att media inte är ärliga med att vi förväntas ta emot 300 000 de kommande 2½ åren, vilket innebär ännu större påfrestningar för Sverige om vi inte gör något. Därför är det rimligt att vi inhyser asylanter i asylcenter, samt inför tydliga konsekvenser för de som avbryter eller försvårar utvisningsprocessen (Lex Ersson). Vi bör dessutom strypa bidragskostnader och välfärd (flerbarnstillägg, barnbidrag etc.) till människor som inte arbetar och saknar medborgarskap; eftersom välfärdsstaten inte kan överleva om vi fortsätter att öka kostnaderna i förhållande till intäkterna. Arbetar man med en fast inkomst och följer lagen samt är som folk är mest bör man rimligen släppas in i välfärdssystemet. Däremot talar siffrorna sitt tydliga språk, Sverige kommer att behöva bedriva en mycket stram migrationspolitik de kommande åren; och vi kommer att behöva en befolkning som har förståelse för det. Därför måste politiken och befolkningen ha en mycket högre transparens så man förstår varför Annie Lööfs idéer om 30 miljoner invandrare är en mycket extrem och fullständigt galen – för att inte tala om naiv farlig uppfattning. Det är dessutom tydligt att vi behöver nationalekonomer som politiska kommentatorer istället för retorikexperter och statsvetare, den tiden är förbi eftersom väljarna måste kunna få kritisk granskning av politikernas påståenden; istället för kommentarer om det var roliga skämt eller inte.