Varje gång socialisterna riskerar att åka på en motgång spelas alltid hela känslolivet upp, där den som utmanar makten är ”oansvarig” eller att läget är så ”farligt” så enda räddningen för mänskligheten är att Socialdemokraterna regerar vidare. För alla som är frälsta socialister kan statsminister Magdalena Andersson säkert säga vad som helst, och den trogna följarskaran kommer rättfärdiga det; så här har det nämligen alltid låtit. Stora ord, där dessa figurer alltid framstår som lika korrumperade av makt som Gollum är vid sin ring. Justitieminister Morgan Johansson började på samma sätt argumentera som att faller Johansson så kommer Sverigedemokraterna få hand om våra grundlagar som tryckfrihet, som om dessa skulle vara hotade om nu SD fick hand om justitiedepartementet? Lögnen eller manipulationen ligger nämligen alltid närmare, än att se sig själv i spegeln och fråga hur väl man lyckats.
Så hur bedömer man en justitieminister?
Rimligen bedöms någon som är ansvarig för rättsväsendet i hur mycket kriminalitet vi har på Sveriges gator, där det är tydligt att under Johanssons ledning så skjuts det varje dag där någon dör var och varannan dag; otryggheten finns idag över hela Sverige och vettigt folk stannar hemma efter solnedgång. Huruvida Morgan byggt en ny polisskola, höjt några straff marginellt eller bjudit gängkriminella på saft och kakor måste givetvis ställas mot hur mycket brottsligheten minskat. När vi har enormt våldskapital i förorten, är det tydligt att Morgan Johansson misslyckats kapitalt; ty brottsligheten är trots hans små åtgärder helt oförändrad för vanligt folk.
Men Johansson ger ju uttryck att han gjort allt?
Visst låter det bra när han tar åt sig äran för första bästa häkte som byggs i landet (exempelvis nya ”Bastiljen” i Kristianstad), men faktum kvarstår; kriminella människor får en kölapp till fängelset eftersom häktena och fängelserna är fulla. Hade Morgan varit offensiv hade han kunnat finansiera nya fängelser med statliga pengar, utbyggnader av befintliga fängelser eller ombyggnation av tidigare flyktingboenden för att frihetsberöva kriminella. Han hade kunnat vara tuff kring migranter från tredje land, och han hade kunnat slå en ring med poliser runt områden med hög otrygghet för att visitera och skapa trygghet. Istället har han lagt offensiv politik riksdagen tillkännagett i utredningar, eller hållit tjusiga tal om hur mycket man gör (som alltså inte förändrat samhällsutvecklingen i positiv riktning).
Magdalena Andersson äger själv frågan om sin egen avgång, allt annat är lögn.
Att man som regeringschef tar på sig offerkoftan för att riksdagen uttrycker missnöje över en justitieminister som inte tar sin uppgift på allvar, det är inte oppositionens fel. Den frågan äger Magdalena Andersson helt, det är hon och ingen annan som kastar ut Sverige i en s.k. regeringskris om hon lämnar in sin avskedsansökan. Hur djup en sådan kris egentligen är, är också ett spel för gallerierna eftersom en avsatt ministär sitter kvar tills en ny tillträtt i en s.k. expeditionsregering. Där den egentligen enda skillnaden är att man förlorar möjligheten att utlysa nyval; dvs. en avsatt regering kan sitta kvar tills efter valdagen om ingen ny tillträder. Här försöker alltså Magdalena Andersson vilseleda svenska folket, som inte har koll på hur regeringsformen fungerar. Förtroendeingivande…? I think not.
Vi borde alla vara glada att Morgan Johanssons förtroende prövas, vilket skulle ha gjorts för länge sedan när han inte löst Sveriges problem. Det värsta som kan hända är om denne man sitter kvar efter valet, eftersom det innebär fyra ytterligare förlorade år av våld och mord; ty han är inte kapabel att leda Sveriges rättsväsende och bura in eller utvisa kriminella elelement som terroriserar samhället. Vilket kanske inte är så konstigt, eftersom ju mer kriminell stadsdel; ju högre siffror på Socialdemokraterna. Man vill definitivt skynda långsamt, eftersom dessa inte biter handen som gungar vaggan; man är nämligen beroende av deras röster för att kunna bibehålla regeringsmakten. Sverige behöver därför en ny justitieminister och framför allt en ny regering som tar våldet på allvar, och sätter hårt mot hårt genom att vara offensiv mot den skenande brottsligheten.