Vi lever i den politiska korruptionens tidsålder där man uppenbart kan göra sina sämsta val genom tiderna, och ändå helt ogenerat kräva regeringsmakten. En tid där den politiskt viktigaste frågan handlar om att kontrollera vad som är sanning eller inte, genom att gemensamt med andra partier saluföra lögner om att man t.ex. skapar “skapar kaos” genom att inte rösta för en politisk motståndares budget; svenska folket har idag stora kunskapsluckor i demokrati och därför går den typen av övergrepp igenom. Är det verkligen en rimlig parlamentarisk situation att bara för att sjuklövern är större än Sverigedemokraterna så gör man en teknisk tolkning av parlamentarismen om vilken del av denna gruppering som ska få regeringsmakten? Hur mycket demokrati är den typen av resonemang?
Att ljuga om blockpolitiken och saluföra sin egen “sanning” är effektivt men giftigt
På samma sätt som man aktivt ljög att SD “skapade kaos” vilseleder man just nu en “sanning” om fyra block i riksdagen där Vänsterpartiet inte igår i MP och S block eftersom dessa inte sitter i regeringen. Huruvida man utgör ett regeringsparti eller ett underlag för samarbete, är egentligen en fråga om hur skicklig förhandlare man är. Det är en ytterst odemokratisk tanke om man inför en Septemberöverenskommelse att relativ majoritet (dvs. största blocket av de fyra av alliansen presenterade block) ska styra eftersom man kan samla flest mandat i en regering. Politiker som saluför en sådan uppfattning är djupt ohederliga, för det är inte så parlamentarismen fungerar; det handlar om att få en regering som har stöd och inte röstas ner av att de andra blocken gör gemensam sak. Röstar Vänsterpartiet för regeringen Löfven ska det blocket även innefatta Vänsterpartiets mandat.
Menar Alliansen att de ska ha regeringsmakten så länge S och MP tillsammans inte är större?
Hur fräck är man inte, och vad har man för syn på demokrati om man på fullt allvar anser att man ska ha regeringsmakten oavsett vad Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas väljare tycker; dvs. att ingå en maktkartell mellan S+MP och Alliansen? Varför har vi inte politiska tyckare på olika tidningar som ifrågasätter den typen av demokratiska maktkarteller? Faktum är att Stefan Löfven har rätt när han själv inför döva öron vägrar bli ett borgerligt stödparti, för fyra år sedan tyckte han dock att Sverigedemokraterna “skapade kaos” när dessa inte stödde hans regeringsbudget villkorslöst utan röstade med Alliansen. Efter att ha blivit nedröstade gick Löfven och andra ledande socialdemokrater betydligt längre och påtalade även att Åkesson slog på landets pensionärer, eftersom budgeten innehållit en marginell skattesänkning för denna grupp; uppenbart har den politiska korruptionens tid bidragit till dubbla måttstockar. Hur självklart är det egentligen att Alliansen ska styra när dessa tycks vilja bilda en regering utifrån en Decemberöverenskommelse som exkluderat Vänsterpartiet från S+MP; vilket gör Alliansen till ett större regeringsunderlag?
Demokratiskt positivt om fler talmansrundor hålls
När vi nu ser Alliansen sätta press på regeringen Löfven att underkasta sig Alliansens verklighetsbeskrivning om att Vänstern blivit omyndigförklarade som ett eget block är det mycket positivt om den samlade riksdagen fäller en Alliansregering som söker stöd; samma resonemang gäller även om vänsterpartierna lägger fram ett eget förslag som inte heller har majoritet i kammaren. Svenska folket vill varken ha en Alliansregering eller en Rödgrön-regering eftersom inga av dessa konstellationer når ens i närheten av 50 % stöd; därför är det demokratiskt rätt att fälla dessa konstellationer. Man behöver svälja stoltheten och börja prata med varandra, dvs. exempelvis söka stöd för en M-KD budget hos de liberala mittenpartierna L och C men också hos SD eller S; dvs. att underlaget når majoritet. Jämför man det beteendet med Ulf Kristerssons omyndighetsförklaring av V för att själv påstå att Alliansen är största block, tåls det att fråga om han ens förstår vad hans valspråk “vuxen i rummet” innebär?
Regeringar som inte har stöd för sin politik bör fällas, regeringar som förankrar sin politik hos en majoritet kommer släppas fram. Det gällde när Göran Persson var statsminister och fick bilda majoritet tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet, och det ska gälla idag. När politiker genom press demoniserar motståndare som inte villkorslöst stödjer motståndarnas politik, så bör den typen av beteende ifrågasättas för dessa sätter sig över demokratin genom auktoritär retorik; en demokrat beter sig inte på det sättet. En demokrat respekterar valresultatet och försöker finna riksdagsmajoriteter eftersom man då representerar en majoritet av folket. En sund opposition försöker få inflytande för sin politik, en sund opposition lägger inte ner sina röster utan eftergift; och en sund opposition kapitulerar inte villkorslöst för mobbare som demoniserar verklighetsbeskrivningen.