På senaste tiden har vi kunnat läsa många kritiska artiklar om Donald Trump som lyfts fram som både “anti-demokrat” och extremist. Samtidigt talar vi oss varma över vårt svenska system som påstås genomsyras av demokrati. Men hur ofta har vi egentligen funderat om någon hade kunnat vinna politisk mark på samma sätt som Trump även här? Fenomenet handlar alltså om att personer utanför den politiska arenan slår sig in i någon av våra största partier, och kandiderar för att t.ex. bilda regering som statsminister. Är det möjligt att kunna konkurrera ut en politisk kronprins som t.ex. Jeb Bush i Sverige?
Mini Casestuddy: Moderaterna & Socialdemokraterna
I modern politisk historia har de senaste statsministrarna kommit från någon av våra två största partier. Valet till partiordförande har i Socialdemokraterna handlat om att den som inte vill ha jobbet kommer få det, den som haft idéer och föreslagit sig själv har inte varit intressant. Inom Moderaterna verkar det snarare handla om ett kösystem där man går från gruppledare i riksdagen till partiordförande. Kanske har man gjort upp sedan länge att det är xx tur att leda partiet efter partiledaren avgått. Kandidaturen vad man vill uträtta är alltså något som inte verkar spela så stor roll i våra två största partier, åtminstone är det inte något som kommuniceras ut till väljarna. När väljarna får tycka till har de som är socialdemokrater inget annat val än att rösta på Löfven och de som är mer höger kan bara välja Anna Kindberg Batra. Tittar man på meritlistan från dessa två har både de nuvarande och de tidigare partiledarna många år bakom sig i riksdagen. AKB och Reinfeldt har bakgrund i MUF och Stefan Löfven har varit engagerad i Socialdemokraterna sedan han var 13 år. Mona Sahlin hade t.ex. suttit sedan valet 1982, med något års avbrott för en chokladkaka; men har innan dess bakgrund inom SSU. Man kan fråga sig hur många nya intressanta idéer man har när man suttit så länge i riksdagen? Dessutom kan man fråga sig om inte de höga pensionerna/avgångsvederlagen är en morot till att fel personer stannar kvar som ledamöter? Återigen hamnar de politiska idéerna i skymundan för andra faktorer.
Mini Casestuddy: Amerikanska Demokraterna och Republikanerna
USA har ett helt annat system än Sverige som kallas primärvalen. För den som inte har hängt med senaste halvåret har detta precis avslutats i USA. Alla som är medlemmar i olika partier kan rösta på den kandidat som de föredrar, sen beroende på delstat vinner kandidaten sin % av antalet delegater i delstaten eller samtliga beroende på vilken delstat valet sker (vissa har winner takes all). Demokraterna har även superdelegater som kan rösta fritt, dessa är personer som har höga positioner inom partiet som t.ex. senatorer / kongressledamöter / guvernörer etc. Superdelegaterna var t.ex. en försvårande omständighet för Bernie Sanders som kallar sig Democratic Socialist, eftersom parti-etablissemanget stöd låg hos Clinton i en betydligt högre utsträckning. The Donald fick alltså folket men inte partiet med sig, till skillnad från Jeb Bush som verkade vara den republikan som stod “next in line”. Hade republikanerna haft ett superdelegatsystem är det högst troligt att fenomenet Trump inte lyckats få etablissemanget bakom sig. Tanken om att folket ska styra utgör själva innebörden av det grekiska ordet demokrati (folkstyre), således blir det motsägelsefullt när folket röstar fram Trump och politiska experter omnämner Trump som en icke-demokrat. Vill man titta på inskränkningar i demokrati kan man t.ex. gräva i att man kan förlora sin rösträtt om man dömts för brott. Av flera olika skäl kan man sedermera ha synpunkter på flera av Trumps uttalanden, men det får vi ta i en annan artikel.
Låt alla medlemmar i partierna kunna rösta
Förmodligen hade alla partier haft en vinning i att alla registrerade medlemmar i ett parti skulle kunna rösta om valet till partiledare. Fördelen hade t.ex. varit att de olika kandidaterna hade behövt kandidera på en politisk plattform, och kanske hade den politiska idén hamnat i centrum istället för kandidaten näst i kö. Tanken på att partiledare ska representera alla i partiet och inte bara toppskiktet borde vara en tanke som lockar alla medlemmar? Däremot lär väl ingen som ägnat många år inom ett parti tycka det är en bra idé då man säkerligen förväntar sig utdelning i form av fina utnämningar på ålderns höst. Sedan kan man diskutera vad “lång och trogen tjänst” egentligen innebär i politiska sammanhang, kanske är det snarare ett mått på politiskt rävspel och paktbildning?
Alternativ lösning – Ett Teknokratiskt Riksdagsparti ?
Eftersom det är svårt att slå sig fram inom ett parti med dagens hieratiska vattentäta skott, måste man kanske tänka utanför partierna. Detta blir än mer centralt om man som individ styrs av idén att förändra saker till något bättre, snarare än idén att “ta makten”, kanske har man inte heller Brutus som främste förebild? I många länder kan man se nya partier startas som snabbt vinner mark, i Sverige kunde vi möjligtvis se den typen av partier med Ny Demokrati 1990-91. Problemet i Sverige tycks handla om växande partier med organisationer som är för stora, och där nya företrädare på lokal nivå gör det ena knäppa uttalandet efter det andra. I Sverige har detta t.ex. varit tydligt i NyD, SD och nu sist i MP (där ledningen sanktionerat det). Låt säga att man istället samlar tjugo-trettio personer som var och en är expert på ett område. Sedan ställer man endast upp i riksdagsvalet (dvs. inte kommuner / landsting vilket kräver större organisationer) och påtalar precis vilka personer man tänkt sig till vilken position. Organisationen är liten, styrs av rätt person på rätt plats; kanske skulle ett sånt parti kunna nå framgångar?