När jag var liten fick jag höra att människor som mobbade andra var personer man skulle ta avstånd ifrån, eftersom andras nonchalans eller ryggdunk var det som gav mobbaren livsluft. Politik borde handla om att diskutera olika förslag, det är nämligen hela demokratins utgångspunkt och det som skiljer den civiliserade från tredje världen. När Miljöpartiet därför på fullt allvar inte bara tar en diskussion om vilket negativt epitet som klingar ”bäst”, utan även går så långt som att påstå att det är ”vedertaget”; visar man vilken typ av person man är. Det handlar nämligen inte längre om vilka politiska förslag man har utan hur man på bästa sätt mobbar andra.
Är det lika ”vedertaget” att kalla ett överviktigt barn för tjockis?
Översätter man Per Bolunds logik till skolgårdsretorik innebär resonemanget att det i hans tragiska krets till umgänge är helt vedertaget att kalla ett överviktigt barn för tjockis, där man t.o.m. försvarar varför så skall vara möjligt. Den Bovlundska logiken handlar alltså om att lyfta fram att klasskompisen Åkesson åt lite för mycket som barn, och att det därför är fullt rimligt att ägna sig åt trakassering; trots att Åkesson 7 år inte tycker sig vara överviktig eftersom familjen är fysisk stark. Att skolan är en plats för kunskap, eller en debatt är en plats för demokrati; tycks inte den självgode Bolund förstå utan mobbingen blir det centrala när argumenten är slut. Precis som monstret på skolgården, är det tydligt att Bolund mår bra när han får chansen att trycka ner andra.
Vet ens Per Bolund vad en nazist är?
Tittar man på vad nazism handlar om, är de flesta som ägnar sig åt att brunsmeta andra mycket okunniga på det ideologiska planet. Det har nämligen aldrig varit de mest intellektuella som tryckt ner andra, de behöver nämligen inte göra det eftersom de byggt sina uppfattningar på kunskap; vilket skiljer sig från mobbaren som är känslostyrd. Ideologiskt handlar nationalsocialism eller nazism om att införa socialism utifrån ett etniskt perspektiv, där man utser en viss grupp till mer värda än andra (i Nazityskland exempelvis vita människor). Sverigedemokraterna är varken ett socialistiskt parti, eller ett parti som ägnar sig åt etnisk elitism, dessutom är man det mest Israelvänliga partiet i Sverige. Istället är det tydligt att det finns många invandrare som är medlemmar i partiet, eftersom SD:s ideologi handlar om att på ett inkluderande sätt lyfta fram och vörda svensk tradition och kultur. Sverige är nämligen landet där vår kultur finns, att därför brännmärka människor som känner stolthet till Sverige är ungefär lika logiskt som att ge sig på ishockeyspelare för att de föredrar puck istället för fotboll. Att det sedan funnits någon person med tveksam grund när partiet var i sin linda, gör ju det minst sagt magstarkt att brunmåla 20 % av Sveriges befolkning 30 år senare; men den rätten tar sig alltså en mobbare som Bolund.
Per Bolund fortsätter kalla oppositionen Blåbrun…
När Bolund fick det i särklass sämsta betyget efter debatten, är det trots allt tydligt att polletten inte trillat ner hur en hedersman bör uppföra sig; eftersom han istället går ut i Expressen (11/10-21) och förklarar att han kommer fortsätta sin mobbing. Ett minst sagt märkligt resonemang där han dessutom lyfter ”anständighet”. När alla runt bordet tycker nazism är fel, och Pers besked är att han ska fortsätta att hoppa på andras person istället för deras argument; finns det kanske någon sorglig individ som är så hatiskt inställd mot människor med andra uppfattningar att de finner det legitimt. Den hatiska vänstern verkar nämligen anse att det är okej att hata andra, eftersom man själv intagit en inställning om att man står för något gott; där ordvalen många gånger är lika vidriga som andra extrema grupper i samhället.
Alla politiker som ägnar sig åt personangrepp istället för saklig argumentation bör föraktas, det finns nämligen ingen anledning varför man i ett civiliserat samhälle ska attackera det fria ordet. Det är nämligen det man gör när man stigmatiserar andras person, exempelvis genom brunmålning. Per Bolund borde istället ta replik på varför Sverigedemokraterna har fel i sak, istället för att påstå att 20 % av svenska folket är nazister. Åkesson gjorde därför rätt som inte lät Bolunds attack på det fria ordet passera, genom att faktiskt ställa honom till svars. Skillnaden var dock att istället för att diskutera Bolunds person, replikerade han istället i sak, dvs. om och hur Bolund kunde uppfatta Sverigedemokraterna som nazister. Svaret blev också väldigt tragiskt, en massa svammel om allt och ingenting där han till slut tvingades erkänna att han inte betraktade Åkesson som nazist; samtidigt som han försvarade att kunna attackera andras person istället för deras argumentation.