Vi är många som inte längre undrar om vi bor i en bananrepublik, dvs. ett land byggt på korruption i tredje världen. Istället för att få de absolut vassaste människorna i landets ledning, får vi politruker som utstrålar allt annat än förtroende. Tittar man i Anders Ygemans CV är den fylld av skandaler, och många indikationer på en mycket bedräglig karaktär som inte gör rätt för sig. Mellan 1987 och 1995 drog han på sig hela 32 betalningsanmärkningar, blev dömd i hovrätten för olaga intrång, och i tingsrätten för obetalda hyror; något han slapp betala då hyresvärden gjorde konkurs. Blir sedan otroligt nog ansvarig för polisväsendet i landet och ordförande i Stockholms stad för landets största parti där han tidigare gjort sig känd för vänskapskorruption. Efter IT-skandalen med Transportstyrelsen riktar Sveriges riksdag misstroende mot honom, och han får sadla om till gruppledare; nu är han tillbaka som digitaliseringsminister. Kära läsare och medborgare, ska vi skratta eller gråta?
En första klassens parasit
I en intervju i Expressen säger Ygeman att han var i en sämre situation under den här tiden, vilket gör att man kan fråga hur han löste sina problem? Läser man Ygemans resumé framstår han som en person som aldrig haft ett riktigt arbete, utan någon som betett sig som en bedragare till 1995; då betalningsanmärkningarna tycks ha upphört. Dock dök det upp en anmärkning 1997, även om den tydliga trenden med både arbetslöshet och skuldsättning tycks ha lösts två år tidigare. Den givna frågan är således vad som hände detta år, och svaret handlar om att han kom in i riksdagen som ersättare. Ygeman har alltså gått från att inte kunna ta hand om sig själv, till att bli avlönad av oss skattebetalare som riksdagsman; hur är det möjligt?
En utsugare som har mage att kritisera kapitalet
I en intervju hos Malou von Sivers för lite mer än ett år sedan diskuterades Leif Östlings kommentar “Vad fan får jag för pengarna”? (kopplat till att placera pengar i utlandet för att undvika den höga skatten) varav Ygeman kommenterade uttalandet så här:
“Jag tycker det var ett ganska arrogant uttalande, för det handlar ju också om alla de här tusen löntagarna som jobbar hårt och betalar skatt och som inte har möjlighet att sätta sina pengar på konton i skatteparadis. “
Anders Ygeman 2017
Till skillnad från Ygeman som parasiterat på samhället hela sitt liv, har direktör Östling betalat in många miljoner i skatt. Därför är det minst sagt magstarkt att prata om löntagare som arbetar hårt och betalar skatt, när man aldrig själv i vidare mening bidragit till vare sig välfärden eller samhället. När välfärden inte fungerar, är det en mycket befogad fråga att ifrågasätta skattebördan som dir. Östling gör; inte minst när den ökar progressivt % desto mer man tjänar. Ygeman fortsätter i intervjun:
Vi hade en socialdemokratisk socialminister som hette Gustav Möller, som sa att varje missanvänd skattekrona är en stöld från folket. Vi måste både diskutera hur vi bäst använder skattepengarna så vi verkligen får det mesta möjliga från den skatt vi betalar, men också se till alla är med och betalar så vi inte har ett skattefrälse…
Anders Ygeman 2017
Sätter man Ygemans ord i relation till det han kritiserar är det hyckleri av pyramidala mått. Här sitter alltså någon som aldrig varit en nettobetalare, utan tvärtom parasiterat på sina fordringsägare och oss som betalat skatt hela sitt liv; och påstår sig veta bäst hur vi använder våra skattepengar så vi verkligen får det bästa möjliga. Som om han skulle veta det? Sedan har han mage att varna för ett “skattefrälse” (skattebefriad adel), uppenbart förstår han inte att han själv utgör ett sådant frälse; det är vi som försörjer honom – inte tvärtom! Hur kan man släppa fram någon som parasiterat på samhället hela sitt liv till ledande position, där han ska döma andra och veta bäst hur vi ska spendera våra skattepengar? Det är mycket lätt att sätta sprätt på andras pengar när man aldrig tjänat några egna, när sedan vederbörande pratar om ekonomiskt ansvarstagande är det tydligt att man lever med svåra vanföreställningar om sin egen självbild.
Att @Ygeman petades i #transportgate var faktiskt helt oseriöst.
— Anders Lindberg (@anderslindberg) 21 januari 2019
Var bara borgerlig taktik eftersom han var populär. Och, vågar jag påstå, alla vet att det var så.
Bra att han är tillbaka.
IT-skandalen på Transportstyrelsen
När Sveriges lagstiftande församling riktar misstroende, och man väljer att avgå istället för avsättas; talar det sitt tydliga språk. Vad som dock är anmärkningsvärt är hur någon som varit insyltad i att viktiga försvarsuppgifter hamnat i utlandet, får förnyat förtroende som energi- och digitaliseringsminister; och nu ska ansvara för svensk kärnkraft och övriga IT-system? Ulf Kristersson sa under dagen att alla är värdiga en andra chans, och det kan säkert vara sant; men sett ur ett helhetsperspektiv är det fullständigt obegripligt att en sådan här människa kan vara på en ledande post i ett parti av någorlunda demokratisk natur. Vad är det för människor som röstar fram en person som misslyckats med allt han tagit i och som moraliserar över andra?
Problemet med lögner är att man kan bli genomskådad
Lyssnar man på Jan Björklund blir det idag riktigt pinsamt när man sätter hans tidigare uttalanden om misstroende kring Ygeman för något år sedan. Uppenbart kan han idag inte säga att han inte har något förtroende, utan istället lyfter han fram retorik kring att Ygeman suttit av sitt straff. Man kan som vanlig väljare fråga sig vad det är för människor som ser misstroendevotum som straff, när hela poängen är att det åtminstone borde vara ett av de finaste förtroendeuppdrag man kan ha. De flesta människor som ljuger blir förbannade när man pressar dem, därför blir det snabbt otrevligt när Björklunds synas av reportern Pontus Matssons logik. Det politiska spelet blir oerhört tydligt där man säger vad som helst om vem som helst, där man sedan inte kan stå för vad man sagt; det blir inte tydligare än så här. Lyckligtvis är det få förutom det egna ungdomsförbundet som fortfarande har högt förtroende för den s.k. “liberale” partiledaren.
Sveriges alla partier måste bygga på att landets absolut mest skärpta och respekterade politiker får förtroendeuppdrag, när istället de största bedragarna tar sig fram pga. vänskapskorruption måste vanliga medlemmar sätta stopp. Från vänster till höger måste man våga utmana personer av Ygemans dignitet, för dessa skadar tilltron till demokrati som system. Hur kan någon med ens en liten del av det bagage han har ens avancera till någon form av förtroendeuppdrag? Hur kan en statsminister utnämna en sån här bedragare tillika parasit till chef för rättsväsendet, eller som ansvarig för digitalisering efter hans inblandning i IT-skandalen? Vad är nästa steg, näringsminister?
När socialism handlar om att ta pengar från de som skapar och bygger välfärd (entreprenörer och kapitalister), och fördela den till mer behövande; är Ygeman den sista socialdemokratin borde placera i första led. Istället borde detta parti hitta duktiga entreprenörer i sina egna led (varför inte med invandrarbakgrund?) och andra hederliga människor som gör rätt för sig; svenska folket förtjänar bättre än politiker som Anders Ygeman. Det är nämligen respektingivande när någon som talar om solidariteten faktiskt bidrar till den istället för parasitera på den. Ygeman borde för länge sedan vara avpolletterad, inte för att han är ett sådant “hot” eller för sin “popularitet”; utan för att det borde vara tämligen omöjligt att människor uttalar förtroende till någon med ett sådant track record.