När många länder behöver återuppbyggas är det obegripligt varför inte regeringen kopplar svenska företag till välutbildade människor som ska eller vill återvända. Uppenbart kommer dessa länder att behöva hjälp med återuppbyggnad, vilket kan ge goda exportmöjligheter för svenska företag. Dessutom har vi som land utbildat dem i svenska på SFI, dvs. även om vederbörande inte kan stanna i Sverige kan individen vara en god ambassadör och länk för svenska intressen. Nu finns det säkert en del twittrande figurer som aldrig haft ett jobb och tänker att man “utnyttjar människor i ett utsatt läge”, uppenbart har dessa missat att handel stärker båda länder; annars uppstår den inte. För individen som återvänder kan en lön från ett svenskt företag komma väl till användning, monopolverksamhet kan dessutom bringa rikedom om man spelar sina kort rätt; för båda parter.
Lex Die Mauer
Även om det är bra för Sverige att högutbildade söker sig till oss, är det en nackdel för de länder som överges. Många som är födda i Kalla krigets slutskede tycks ofta tro att Berlinmuren byggdes vid andra världskrigets slut, man tycks helt ha missat att detta skedde 16 år senare dvs. 1961. Östtyskarnas syfte handlade egentligen inte om att bura in människor i kommunismens “förträfflighet”, utan att få ett stopp på att deras intellektuella bosatte sig i väst. Syftet med muren var således att behålla dessa i landet, och ur det perspektivet tjänade muren sitt syfte väl. Ur PR-perspektiv kom den dock att kallas “antifascistisk skyddsvall”, eftersom sanningen (dvs. att folk föredragit väst) hade erkänt socialismens baksidor. Liknande mönster kan även ses i andra slutna kommunistiska länder, drömmen om ett liv i väst är ofta signifikant med fängelse.
Fattiga och krigshärjade länder dräneras på intellektuellt kapital
När kriget var i antågande är det högst troligt att många välutbildade och välbärgade människor satte sig på plan till b la Sverige. Det gjorde man för att man hade möjligheten, dessa personer har sedan haft goda möjligheter att snabbt acklimatisera sig själva med det svenska samhället; eftersom dessa har goda möjligheter till att hävda sig på arbetsmarknaden. När dessa nyckelpersoner lämnat är det troligt att många länder upplevt “sociala revolutioner” där det inte finns tillräcklig erfarenhet på ledande positioner i statsapparaten (vård, utbildning, samhällssystem, försvarsmakt osv.). Det är således troligt att en hel del av dessa människor kommer att behövas för att återuppbygga sina hemländer, därför borde vi se dessa människor som en möjlighet även om de inte kan stanna i Sverige.
Dagens situation
De som idag färdas med båtar över Medelhavet är således högst troligt av en lägre samhällsordning, eftersom man saknar möjlighet till säkrare resvägar. Här framträder ofta svenska politiker med två lögner, den första är att alla flyr från krig vilket är fel eftersom att ca 71% (2016 & 2017) inte flyr från Irak och Syrien utan från andra länder där det inte råder krig; således måste man dra slutsatsen om att det handlar om ekonomiska flyktingar. Medierna och folket måste också återföra diskussionen till att spegla verkligheten, det ska aldrig kunna löna sig att aktivt vilseleda väljarkåren. Den andra lögnen handlar om att det är 30 % akademiker, vilket är fel då siffran ligger mellan 10-20%, eftergymnasial utbildning på något år gör inte någon till akademiker (läs gärna följande artikel). Gemensamt är att många av dessa har således inte samma möjligheter att hävda sig i det svenska näringslivet, eftersom man har stora brister i sin utbildning och de aktuella ländernas olika arbetsmarknader har enorma skillnader jämfört med Sverige. Därför är det svårt att se att dessa ekonomiska flyktingar kommer att få stanna, förutsatt inte dessa lyckas hitta ett jobb. Det är alltså av största vikt att vi skiljer på arbetskraftsinvandring, krigsflyktingar och ekonomiska flyktingar, det är ytterst bedrägligt att klumpa ihop dessa som en grupp; när förutsättningarna skiljer sig enormt.
Det är därför viktigt att våra exportföretag ges möjlighet att interagera med människor som har meriter men fått avslag; för att hitta nyckelpersoner till nya marknader. Listorna på meriter borde göras tillgängliga för att företag dessutom kan hitta nyckelmeriter på komplicerade tjänster där det saknas svenskar som kan utföra dessa arbetsuppgifter. Resursstarka företag har dessutom högre möjligheter att matcha än den enskilde individen som inte vet vart vederbörande ska börja leta, det förutsätter dock att migrationsverket delar med sig om informationen. När dessa dessutom talar svenska i varierande grad är det verkligen att kasta möjligheter för att inte tala om svenska skattepengar i sjön; när man i själva verket skulle kunna göra livet bättre för u-länder, göra återvändandet ekonomiskt lättare, samtidigt som man kan sysselsätta folk i både Sverige och det andra landet. När man dessutom kommer behöva fasa ut välfärden för icke-medborgare som inte arbetar och som inte kan försörja sig själva, är dessa kontakter än mer viktiga. Kan vi göra business och samtidigt hjälpa dessa individer och länder finns det ingen som helst anledning till att bara placera dessa på ett plan, istället bör man förvalta dessa resurser för att vända en tragedi till framgång.
Annie Lööf gjorde en gång ett mycket bisarrt uttalande om Sverige som det nya nybyggarlandet skulle klara 30 miljoner invandrare, hur det gick behöver man bara öppna en dagstidning för att förstå; när man dessutom profilerat sig som ett företagarparti är hyckleriet fulländat. När medierna (i det större perspektivet) inte heller ifrågasätter hennes utopiska uttalanden, så tycks numera en ökande skara tro att det här är möjligt; Yes we can… Men är det överhuvudtaget realistiskt? Vad Oberoende Förnuft föreslår handlar istället om att vi borde bli det nya “återuppbyggarlandet”, dvs. den part som hjälper utvecklings- och krigsdrabbade länder att återigen blomstra. Vår idé är till skillnad från Lööfs påhitt realistisk, uppenbart kommer det råda en efterfrågan på både varor och byggmaterial när freden kommer. Handel är lösningen, människor är nyckeln; exporterande företag har svaren. När vi dessutom har ett högt anseende som “humanitär stormakt” finns det säkert många som av ren tacksamhet kan tänka köpa sig svenska varor, att inte ta vara på den möjligheten är direkt tjänstefel.