Det splittrade Liberalerna har sedan Nyamko Sabunis tillträde inte lyft i opinionen, istället tycks man minska och ligger idag en bra bit under riksdagsspärren. Partiet vars namn är uppkallat efter en ideologi som helt handlar om att slå vakt om yttrandefriheten, flytta makten närmare folket är idag de som mest vill flytta makt till EU och likt Joe Biden i USA (“liberal” även han) berättar man sällan vart man egentligen står i olika frågor. Partiet gick till val på Ulf Kristersson som statsminister, men i praktiken innebar deras röster att man istället fick en socialist vid rodret; en socialist som ska driva högerpolitik. Det är kanske inte så konstigt att väljarna blir förvirrade?
Lex (L)ägenhetsaffären
När partiet numera har en vilde som hyrt sin mans lägenhet till maximal hyra för att kunna få så hög ersättning av riksdagen som möjligt, och sedan sitter kvar så visar det tydligt hur långt ifrån liberalismen partiet Liberalerna står. Man är precis som andra partier ett renodlat maktparti, där folk utan större ideologisk förankring tar sig fram. En sann liberal hade för det första inte gjort ett sådant hyresupplägg, hade dessutom ställt sin stol till förfogande om medlemmarna saknade förtroende och hade för det tredje avsagt sig sina olika ersättningar. Istället gör man inte så förvånande tvärtom, och ingen verkar bry sig.
Liberalerna letar inte efter en liberal partiledare om de saknar Ullenhag
När Nyamko ändå sa sig kunna prata med alla ska man veta att det tillskillnad från partiets EU-inställning är ett liberalt tankesätt. Motståndaren Erik Ullenhag som är en av de som använt brunstämpeln flitigast istället för saklig argumentation, är dessutom den som pratat mest om minoriteters rättigheter samt jämställdhet. Jämställdhet (dvs. att man ska utjämna klyftor och utfall) är inte ett liberalt tankesätt utan grundbulten inom marxismen, vilket är en motsats till den liberala jämlikheten som handlar om att ge alla lika förutsättningar men acceptera olika utfall (någon tjänar mer än någon annan men det innebär inte att det finns en orättvisa). Ullenhag gjorde sig även tidigt känd när han som LUF-ordförande drev en stark positiv politik kring mer globalisering, en politik som skulle kunna beskrivas som helt anti-liberalt ur ett ideologiskt perspektiv.
När både LUF och Stockholms partidistrikt sågar sin partiledare offentligt…
…är det illa. Den typen av offentliga stridigheter inom ett parti har vi inte sett sedan Håkan Juholt fick (S)igtunas tidigare kommunalråd (som nyligen själv varit i blåsväder i Uppdrag Granskning) m.fl. att såga honom offentligt. Samtidigt måste man veta att både LUF och Stockholmsdistriktet förordade båda två Erik Ullenhag 2019, de tillhör alltså den minoritet som förlorade. Man ska också veta att när Stockholmsdistriktet två år innan skulle ta ställning kring Birgitta Ohlsson eller Jan Björklund förordade man rösträkning, medans när valet stod mellan Ullenhag och Sabuni ville man inte låta medlemmarna rösta utan ville att respektive lokalförening skulle lämna förslag. Ett förfarande som inte är ovanligt eftersom man genom ombudssystem kan styra vilken kandidat som nomineras, vanligt folk får inte tycka till… dvs. knappast ett liberalt tillvägagångssätt.
Liberalerna har alltså en identitetskris samtidigt som partiet tycks vimla av personer som inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt parti hade inte resonerat i genus, utan i lika lagstiftning för alla; ett fritt ord som väger lika mycket oavsett vilken hudfärg man har. Däremot måste man konstatera att när ett ungdomsförbund eller distrikt i huvudstaden som dessutom stött motståndaren, går ut i media och kritiserar sin ordförande; då är det oroligt i leden. Det handlar nämligen om många människors jobb, karriärer, pensioner och framtid om Liberalerna åker ut; därför reagerar man utan tålamod. Att partiet helt tycks ha tappat kopplingen till liberalism där “likhet inför lagen” ersatts med identitetspolitik (offermentalitet kring genus, hbtq, etnictet och religion) genom att endast prata om minoriteters rättigheter istället för den liberala tanken om alla människors lika rättigheter och skyldigheter; har partiet gått så vilse att man tappat sitt existensberättigande. Den gamle statsministern Karl Staaf (L) vänder sig garanterat i sin grav. Vill man behålla sitt politiska inflytande har man störst chans att gå samman med Centerpartiet, det finns nämligen inte plats för två partier som påstår sig vara liberala men i själva verket driver socialism i kombination med fria marknader.