Har du också sett UNHCR eller Amnesty International på stan som likt andra organisationer vill du ska skänka pengar (bortsett från “enskilda” aktörer utanför varje matbutik)? Som konservativ är det givande att diskutera med människor från Amnesty eller UNHCR, eftersom det många gånger är vänsterfigurer som har dessa jobb. När frågan kommer hur man ser på dödsstraff i USA och man inflikar att det beror på brottet och hur bevisningen ser ut brukar hudfärgen gå från någonstans vit och trött till uppretat röd på Amnesty-medarbetaren. När UNCHR-arbetaren vill ha pengar, kan man enkelt föra fram argument som att vi betalar redan för deras arbete genom skattesedeln, men att “vår” regering nu valt att lägga pengarna till migrationsverket istället; om man vill ha samma effekt. Dessa individer gillar nämligen inte att man ifrågasätter deras världsbild.
-Nej, men så är det väl ändå inte får man till svar, gruppen som arbetar med inskänkning på abonnemang vill sällan ta in att regeringen “den goda” rånat biståndskassan för migrationsbudgeten.
-Jo då kan man svara och istället föreslå att göra som högern, dvs. lägga pengarna hos UNHCR (som är experter på att hjälpa människor i olika katastrofer) där man får direktvaluta för pengarna; när vi skänker 1 % till bistånd har vi redan betalt ca 5380 kr / individ och år om vi slår ut 1% av BNP på 10 miljoner människor och räknar dollarn som 10 kr. När “vi” 2015 lade 572 kr per person och dygn i Dalarna på mat för migranter, och anläggningen rymde 420 boende dvs. 240 240 kr per dygn eller 7,4 miljoner per månad eller 89 miljoner på ett år; tåls det att fråga vad vi istället kunnat få om man lagt allt på bistånd? På socialistiskt vis kunde Dalarna skryta med att man satsade hela 89 miljoner på mat vilket är mer än någon annan på dessa individer, huruvida maten var god eller hur många humrar som serverades vet vi dock inte. Vi kan bara som ledar-revisorer konstatera att Dalarna brände mest pengar genom sin gigantiska kostnad. Fortsätter vi räkna dollarn som 10 kr, skulle 890 000 familjer kunnat få förnödenheter efter cyklonen Idai enligt UNCHR:s hemsida; om vi istället gett dessa pengar till UNHCR.
Som brukligt är när argumenten är slut, brister det ofta till slut. När man således har understrukit hur viktigt UNCHR:s arbete är, men man vill se en politisk förändring där regeringen inte rånar biståndsbudgeten för de mest behövande; vet inte dessa arbetare hur de ska svara. Än mer kortslutning blir det för proletären på gatan när man lyfter fram att vi kunnat rädda 890 000 familjer och verkligen kalla oss “humanitär stormakt” om vi riktat om vårt bistånd till det som det var tänkt för. Att på socialistiskt vis ge bistånd till auktoritära länder som också inspirerats av hammaren och skäran om att problemen är någon annans fel, är en felaktig tanke; eftersom våra biståndspengar använts lika effektivt till bistånd som våra miljöskatter går till miljö (dvs. inte alls). Diktaturer spenderar helt enkelt biståndet på andra saker än vad det är tänkt för, på samma sätt som regeringen gör med våra s.k. miljö- och klimatskatter. Därför kan man utan problem vara med i Amnesty, rösta vänster och se biståndspengar försvinna till Eritrea som håller Dawit Isaak fången; den sortens hyckleri är helt rumsren. Att säga till Eritrea att om ni inte släpper Isaak, så kommer Sverige försöka strypa biståndet från samtliga EU-länder är uppenbart otänkbart, istället underordnar man sig retoriskt den ena blodiga regimen efter den andra. Det faktum att Trump strukit bistånd till länder som förtrycker homosexuella, och att Sverigedemokraterna vill driva samma linje är något pride-rörelsen helt missar; man utmanar nämligen inte andra socialistiska stater. Det är inte konstigare än att svenska socialist(demokrat)er försvarade och hyllade Pol-Pot trots att en hel värld kunde se miljoner människor i massgravar.
När vi nu ser den fruktade sjukdomen Ebola återigen sprida sig i östra Kongo, tåls det att fråga hur mycket den humanitära stormakten Sverige gör? Hur många människor hade vi kunnat rädda genom rent vatten, sterila sjukvårdsinstrument, hjälpsändningar om vi lagt pengarna till UNCHR som redan är på plats och vet vad som behöver göras? Istället tickar pengarna till en rad regimer och ett havererat migrationsverk? Varför inte förändra vår biståndspolitik och sätta in pengar där de verkligen gör nytta? Göran Persson insåg uppenbart problemantiken där han i Ordförande Persson (hans politiska dagbok med Erik Fichtelius) kritiserade Palestina för nya bilar; så här ser det ut men ingen gör något. Är det rimligt att skicka pengar till Hamas, om de skickar raketer på civila i Israel? Hur väl hanterar vi bistånd när IS-terroristen Skråmå påstod att biståndet finansierat hans Automatkarbin-47? Biståndet bör riktas till direkta satsningar där man kan följa vartenda krona, och krutet bör läggas på att rädda liv; inte länder som förtrycker sin befolkning!
Politiken i Sverige måste börja handla om utfall (vi har fångat så här många bovar per skattekrona), inte vem som bränner mest pengar (vi satsar mer på polisen än er). På samma sätt måste biståndspolitiken handla om ‘vi räddar fler liv än vad ni gör’, eftersom så här många miljoner människor får rent vatten; därför har vi en bättre politik. Vi bör även sätta press på länder som förtrycker sin befolkning, och uppmana vänligt sinnade nationer att göra detsamma; eftersom vi betalar är det vi som har påtryckningsmedlet. Vill ni ha våra pengar är förutsättningen följande. Värt att nämna är också att socialistiska länder alltid måste låsa in befolkningen då de annars försöker fly (Berlinmuren är ett bra exempel); att skänka pengar till länder som är fängelser är fel väg att gå de bör istället få omfattande sanktioner så regimerna faller. Det enda sättet att lyfta ett fattigt land till välstånd är genom kapitalism, dvs. vi byter produkter och pengar med varandra. Bistånd bör därför helt riktas till att rädda liv, inte sätta skurkstater i bidragsberoende; eftersom det är omöjligt att bygga välstånd på det sättet. Välstånd uppstår genom kapitalism och handel, desto fler fabriker och miljonärer ett land har desto bättre är det; och desto fler bidragstagare och fattiga ett land har desto sämre är det ställt.