Igår var det internationella kvinnodagen, en dag som på många sätt blivit en dag om könskamp snarare än en dag att just hylla det “första könet”. Expressen publicerade en lista med 100 namn på “årets kvinnor”, en lista som borde vara fylld med de som verkligen gjort insatser som goda förebilder, men där ett flertal istället gjort karriär genom hatiska uttalanden om män. Jämför man listan med kvinnor som verkligen satt avtryck i historien, ex Malala, Florence Nightingale, Benazir Bhutto, Aung San Suu Kyi, Ellen Johnson Sirleaf, Alva Myrdal eller Moder Teresa finns det god fog att fråga vilka ideal medierna egentligen lyfter fram?
“Vad innebär det egentligen att kalla sig feminist?”
Med tanke på hur odemokratisk debatten blivit med personer som påstår sig ha “tolkningsföreträde” (ett fenomen som knappast kan förknippas med demokrati), finns det säkert de som tycker det är fel att en man diskuterar begreppet; yttrandefriheten omfattar dock båda könen. Under gårdagen ringde en kvinna in till Ring P1 och ställde samma fråga, och uppenbart finns det många olika definitioner. Man diskuterade även om ordet mist sitt värde, eftersom det inte finns något ansvarsutkrävande om man bekänner sig som feminist. Behöver man ens vara pådrivande? På vilket sätt bedriver exempelvis regeringen en feministisk politik? Uppenbarligen har vi gjort mycket för tredje världens manliga befolkning, men vad hände med den kvinnliga? Man kan dessutom fråga sig hur alla feminister som talar om löneskillnader ska lösa att höja kommunala låglönejobb (ofta kvinnodominerade) när Sveriges resurser redan är ansträngda, vilken grupp har man exempelvis tänkt ta dessa pengar ifrån? Militären, landets pensionärer, sjukvården, migrationssektorn? Uppenbarligen belyser många ett problem utan att ens erbjuda tillstymmelse till lösning. Kanske borde man istället uppmuntra fler att utbilda sig för att få ett mer välbetalt arbete, istället för att diskutera könskamp?
Mahatma Gandhi – The man who brought down an empire
Gandhi predikade läran om ickevåld när förra seklet var ungt och började sin medborgarrättskamp i Sydafrika för att sedan framgångsrikt driva ut det Brittiska imperiet ur Indien. Kampen förde han genom att med logik, ickevåld, hungerstrejk få britterna att känna sådan skam att man sedan lämnade landet. I Sverige har vi snarare fått en situation där man lyfter fram personer i julkalendrar som vill skära könsorgan av män, hatar poliser, raljerar över döda poliser. Vad är det för ideal? Vi har också kunnat läsa kommentarer som att alla män är potentiella våldtäktsmän, att män är djur, där hatet likställts med ordet kamp. Varför låter man sig inte inspireras av ickevåld? Nelson Mandela ägnade sig exempelvis i sin ungdom åt terrorverksamhet, men gick till historien som en ickevåldsförespråkare när han släpptes efter ett långt liv i fängelse och istället för hämnd talade om enighet och förlåtelse. Varför låter man sig inte inspireras av den typen av ideal?
Att leva som man lär
Riksdagskvinnan Birgitta Ohlsson (L) gjorde under gårdagen ett uttalande om att alla kvinnor behöver 100 000 i dra åt helvete pengar, pengar som skall kunna användas för att ta sig ur en destruktiv relation eller arbete. Rimligen bör man fråga sig hur Ohlsson de facto ställer sig till jämställdhet, när män kan vara i samma situation? En person som förespråkar jämställdhet borde väl lägga förslag som inkluderar båda könen, om det nu är jämställdhet man verkligen eftersträvar? I Karlskrona firade en restaurang gårdagen genom att män skulle betala mer för sin måltid, vilket hyllats i sociala medier som “genialt”. Om vi istället tänker oss att samma restaurang hade erbjudit svenska medborgare ett billigare pris, hade detta utspel fått en helt annan klang. Ur logisk synpunkt är det svårt att hitta ett argument varför en grupp skulle vara mer human att diskriminera än någon annan, dessutom är restaurangbranschen fullständigt jämställd (alla betalar normalt sett samma pris); frågan blir således om man lever som man lär när man plötsligt gör den icke jämställd genom att sätta ett högre pris för män? Vad har man då egentligen åstadkommit, och hur “genial” är man egentligen?
Varför väljer vi inte att lyfta fram kvinnor som verkligen gjort skillnad för mänskligheten genom att förbättra kvinnors situation och visat vägen för andra? Varför låter vi aktivister, personer som hängt ut sina f.d. partners i skrift, kulturella personligheter och politiker som gjort oseriösa utspel och aldrig uträttat något konkret, eller personer som sprider hat i största allmänhet ta stort utrymme i våra medier? Kvinnorörelsen behöver börja jobba med vilka man egentligen har som företrädare, är det verkligen rimligt att man kan byta ut ordet “man” till “jude” och då få meningar som hämtade från Hitlerregimen? Är det verkligen rimligt att hylla människor som använder hatet istället för kärleken som vapen, där enda skillnaden retoriskt mellan feminism och nazism är gruppen man ger sig på? Borde inte ett s.k. “jämställt” samhälle veta bättre än att lyfta fram personer som hatar? Finns det något samhälle byggt på hat och splittring som blivit välmående, rimligen bör Sveriges feminister tänka om och allvarligt tänka över sina uttalanden. Låt oss istället ägna denna dag åt att hylla giganter som Malala, de förtjänar vår respekt, aktning och stöttning för sitt oerhört viktiga arbete som uppenbart påverkar hela världens befolkning.
“Whoever saves one life saves the world entire” – Hämtat ur Talmud