Går det ett debattprogram eller en vecka utan att vi ser media eller politiker sprida mantrat att Sverigedemokraterna vill skära i välfärden; där man gärna målar med stora kritan att man tar pengar från landets pensionärer eller från barnen i skolan. Samtidigt står Sverigedemokraterna och säger att det handlar om att minska migrationskostnaderna, och att man istället satsar på välfärdsområdet. Således tåls det att fråga varför medierna och deras meningsmotståndare inte kan bemöta dem sakligt, utan istället sprida och upprepa direkta lögner mitt i valrörelsen? På vilket sätt inger det förtroende hos någon kritiskt tänkande individ?
Det är inget fel på att anse att migrationskostnaderna är rimliga
Efter att nationalekonomen Joakim Ruist förklarat att vi betalar 74 000 kr per år i genomsnittskostnad per migrant (dvs. efter vi vägt befintliga kostnader mot de som genererar intäkter) förstår man att det blir en ganska stor slant eftersom antalet migranter mellan 1984-2017 var 1,067 miljoner människor (studien löper dock även med 1983 års siffror, men vi får en fingervisning); multiplicerar man dessa får man en kostnadsbild om 78,9 miljarder per år. Även om det är väldigt mycket pengar är det trots allt helt okej att i en demokrati argumentera för att det är en rimlig kostnad, däremot bör man ställa det i relation till de totala skatteintäkterna på två biljoner.
Det är inget fel på att anse att migrationskostnaderna är orimliga
När man således inte tar diskussionen utan istället försvårar för befolkningen att ta reda på hur stora dessa kostnader är, eller utmålar människor som rasister eller främlingsfientliga så skadar det Sveriges demokratiska system. Det är dessutom klart anmärkningsvärt att SVT ifrågasätter om man bör publicera dessa siffror i en valrörelse, kunskap är alltid viktigt för att kunna ta rätt beslut. På samma sätt som det är okej att anse att det är rimligt att lägga 78,9 miljarder per år är det okej att anse att det är för mycket pengar och således gå till val på att skära i dessa kostnader. Det gör varken någon till rasist eller främlingsfientlig, utan man har helt enkelt andra prioriteringar (exempelvis äldre eller skolan). Skär man således ner på dessa kostnader uppstår ett investeringsutrymme som man kan satsa på andra saker, det förstår alla som någonsin sett hur ett budgetarbete går till.
Motargumentationen blir till lögner istället för sakliga argument
När bedrägliga människor inte vill se att man skär i migrationskostnaderna, utan räknar om det i antalet lärare eller sjuksystrar som får sparken är man djupt ohederlig och förtjänar allas vår kritik. Rimligen bör man kunna ställa det enkla kravet att man inte aktivt missförstår politiska motståndares argument för att plocka billiga poäng, eftersom det är ovärdigt att sprida lögner ner i väljarkåren; då dessa valarbetare tvingas argumentera på samma sätt. När olika tidningar gör sig till faktadomstolar och kommer med utlåtanden kring huruvida politiker talar sanning eller inte; varför inte ta i de verkligen jobbiga påståenden dvs. lögner som människor på allvar tagit som sanningar? Vart finns modet för den typen av publiceringar?
Det säger en del när en nationalekonom står och i sak motbevisar “att vi tjänar på flyktinginvandringen” (dvs. att vi backar 74 000 per individ per år efter vi räknat in de som arbetar) och SVT:s motargument är “att det finns en samhällsekonomisk vinst med invandringen”; uppenbart är dessa individer inte villiga att ta in faktagrundad argumentation utan återupprepar sitt mantra. Varför tar inte Metro:s faktagranskning upp denna fråga? Varför tar de inte upp den mycket ohederliga motargumentationen att Sverigedemokraterna vill skära i välfärden, när de skriker sig hesa om motsatsen?
Svenska folket är inte så dumma som folk tror, utan fler och fler ser igenom dessa bedrägligheter; vilket gör att de etablerade partierna minskar när fler ser att dessa far med osanningar. Svenskar gillar i regel underdogs och Herr Åkesson som är den partiledare som suttit längst går hem i fler och fler stugor när människor ser att deras motståndare inte bemöter dem sakligt. Sverige förtjänar ett bättre politiskt klimat, och en mediekår som även granskar sina egna istället för att aktivt underblåsa lögner och osanningar. Vill man återupprätta sitt förtroende som tidning eller politiskt parti måste man börja tala sanning, och återgå till att vara saklig; så även i komplicerade frågor. Kan vi vända 2018 års valrörelse till en valrörelsen där vi behandlar politiska motståndare med ömsesidig respekt; eller blir det rekord i antalet lögner både beträffade frekvens och storlek?
https://youtu.be/02Blp7ni_yQ