Häromdagen gjorde Lars Ohly ett uttalande om att arbetssituationen upplevs som svår, arbetsutsikterna kunde uppenbart varit bättre. Efter femton sökta jobb med nekad anställning, anser sig Ohly känna en smärta över sin situation att ingen vill anställa honom trots hans “oerhörda kunskaper och erfarenheter” från hans tid i politiken. När Vänstern gjort sig kända att försöka företräda den vanlige arbetaren, kan man fråga sig vems sympatier han söker? Hur många av hans (åtminstone tidigare) väljare “känner smärta” i situationen att han på 30 månader inte fått något av de 15 arbeten han sökt?
Det finns inget visst antal du ska söka. Om du fått en signal från en arbetsförmedlare att du inte är tillräckligt aktiv i ditt arbetssökande, ska du ta en dialog om hur många den arbetsförmedlaren tycker att det är rimligt att du söker för att anses vara aktiv.
Med vänlig hälsning
Maud, arbetsförmedlare
Lex Emelie i Landskrona
2013 publicerade Helsingborgs Dagblad en artikel om en ung tjej som sökte 80 – 100 jobb i veckan, vilket inte räckte enligt hennes nya handläggare. Trots det höga antalet jobb var handläggaren missnöjd eftersom det genererade så pass få intervjuer. Hade hon valt att lämna Arbetsförmedlingen hade hon således mist sin A-kassa. Nu vet vi inte Emelies politiska hemvist, men man kan undra hur det känns när en tidigare vänsterledare beklagar sig över att inte fått något av de 15 arbeten denne sökt på 30 månader, när man som vanlig dödlig söker 80-100 arbeten per vecka? Lever Lars Ohly ens i samma universum som sina potentiella väljare?
Hur mycket merit är det att sitta i riksdagen?
När man hör Ohlys utspel om sina “oerhörda kunskaper och erfarenheter” kan man fråga sig vilka meriter han skulle besitta? Uppenbart kan vem som helst bli vald, en färre grupp bli omvalda; och en mycket liten klick bestämma sin egen avgång. Tiden i riksdagen och framförallt meritvärdet står i korrelation till hur man uppfattats. Således kan det vara ett enormt meritvärde om någon fått ett renommé för att ha hygglig karaktär med sunda värderingar för exempelvis företagande och innovation. Lars Ohly har snarare gjort sig känd för motsatsen, uppenbart tycker han att någons kön skulle vara viktigare än kunskapen denne besitter när företag ska rekrytera till sin styrelse. Dessutom har han velat bryta budgetpraxis och spendera pengar landet inte har, vilket kanske inte är den bästa av meriter för ett företag. Han har även gjort sig känd som någon som tummar på sanningen när han blir trängd, han var först ledsen när Berlinmuren föll men valde sedan att förneka sitt uttalande; dessutom mottog han ex. världens första SMS 1989 (dvs. ca 3 år innan första officiella SMS:et skickades). Det faktum att Ohly ertappats med att inte tala sanning i flera fall, gör att den annars populära PR-branschen ser tämligen stängd ut eftersom kommunikation i hög grad bygger på uppriktighet och förtroende. Nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedts personliga integritet och trovärdighet har vid jämförelse aldrig ifrågasatts, även om en stor del av befolkningen inte stödjer hans åsikter; det är därför troligt att Sjöstedts tjänster skulle efterfrågas efter avslutat politiskt engagemang eftersom hans karaktär uppfattas som hygglig.
Riksdagens tidigare system med avgångsvederlag som fortfarande är aktivt
För alla riksdagsledamöter som valdes in efter 2014 har dessa rätt till två års ekonomiskt stöd, vilket kan jämföras med 15 år för de som valts in tidigare. Lars Ohly är beviljad 47 950 kr till 2021-12-31, då denne fyller 65 år och således blir pensionär. Tommy Waidelich (S) har i en jämförelse blivit beviljad nästan 43 000 kr fram till 2028, dvs. fram till denne också fyller 65 år. Finns det någon vettig person som tycker det är rimligt att samhället ska stå för försörjningen för dessa individer under så pass lång tid? När Lars Ohly också avslutar sin anställning på SJ för att han inte kan tänka sig gå tillbaka till sitt tidigare arbete, kan man fråga sig varför han behållit sin anställning under sin mandatperiod? Ur moraliskt eller hedersmässigt perspektiv kan man fråga sig om det finns någon som helst trovärdighet kvar att prata om arbetare som går på knäna?
Hur vore det om vi istället fick politiker som tog ansvar för vilka förslag de lade fram? Skulle man städa upp i dessa orimliga avgångsvederlag även innan 2014 skulle kanske fler fundera över konsekvenserna av sina uttalanden. Kanske är det så enkelt som att trovärdighet tillfaller dem som lever som de lär?