Nuförtiden har det blivit vanligt att politiker använder väldigt enkla argument för att vinna förtroende, “rösta på mig så ska jag fixa era problem” och “rösta inte på x för de vet inte hur man löser våra utmaningar”. Moderaterna har exempelvis installerat en funktion i Facebook där man som sympatisör kan klistra på en etikett på sin profilbild där det står “En hoppfull framtid för Sverige”, den rättspolitiska talespersonen Herr Tobé (M) har ett citat som valsar runt i sociala medier som lyder “Sverige beskrivs som ett paradis för utländska stöldligor, det måste vi sätta stopp för”. Fru Svenonius (Stockholms landstings mest strålande stjärna) som undertecknad hade nöjet med att föra en diskussion kring vårdköer häromveckan skrev exempelvis “Köerna har fördubblats sedan 2014. Sossar är specialister på vårdköer. Alliansen vet hur man får bort dem.”. Kandidaterna för priset “Minst saklig retorik” har i år varit många men årets segrare är utan tvekan Feministiskt Initiativ med sin nya valfilm.
Lex Donald Trump
I Sverige rapporterades Trumps valkampanj väldigt ohederligt, man tog helt enkelt hans sämsta stunder och publicerade dessa som om det vore huvudbudskapet; för alla som tittade på hela tal såg man istället en person som bjöd mycket på sig själv och förde många sakliga resonemang. Hade arbetarrörelsen i Sverige lyssnat på vad han faktiskt sa, hade man förstått att Trumps idéer varit mer arbetarvänliga än Herr Löfvens politik är på samma område. Istället valde medierna att associera honom med rasism och kvinnohat, något som tåls att fundera på då han uppenbart är tillsammans med en invandrare och tycks ha en mycket fin relation med sin dotter; dock var tilltaget effektivt då arbetarrörelsen i Sverige missade budskapet. När samma arbetarrörelse sitter med regeringsmakten och tittar på när Göteborgs Kex lägger ner i Sverige, för att öppna en nybyggd fabrik i Lettland där vi numera kommer att få importera våra stolta kakor från andra sidan Mare Balticum; är det att betrakta som ett svek. En arbetarvänlig regering skulle kanske se över ex. bolagsskatten där den varierar beroende på hur många anställda man har i Sverige (dvs. hur mycket samhällsansvar man tar), vilket skulle kunna utgöra ett verktyg mot företagare som kannibaliserar på EU:s inre marknad utan tullar.
Mest saklig retorik bör vara avgörande
Tittar vi på Herr Åkesson (SD) är det tydligt att han varit Sveriges mest sakliga politiker i många debatter, och att hans motståndares retorik legat i linje med den Svenonius/Tobéiska-doktrinen. Hur många gånger kan man nämna en minoritet eller ordet utmaning i en mening? Känsloargumentation kan aldrig övervinna sakliga resonemang i det långa loppet, ett fenomen som ex. fick sitt rätsida när Professor Hans Rosling kort före sin död ställde sig i Globen och bekräftade att det Herr Åkesson sagt i flera år har varit korrekt beträffande hjälpen på plats i Syriens närområde. Det är uppenbart att det politiska klimatet har att lära av herr Åkesson, saklig retorik vinner förtroende och något har hänt i Sverige när herr Åkessons förtroendesiffror närmat sig statsministern. Det väljarna kommer att efterfråga i årets valrörelse är inte OM utan HUR man löser Sveriges PROBLEM (ej att förväxla med ordet utmaning)? F!:s valfilm “Klart vi kan” är förmodat inspirerat från Obamas mantra “Yes we can”, men saknar ledtrådar om HUR man ska lösa samhällets problem. Desto mer kris landet befinner sig i, desto mindre är väljarna villiga att köpa grisen i säcken.
När Feministiskt Initiativ är ett parti som gjort sig kända på hatisk retorik i termer av genus, där man utmålar en grupp i samhället som ansvarig för alla “utmaningar”; står detta långt från sak ty verkligheten är mer komplex. Således är det inte förvånande att man genom det enkla (lyrik och bilder) ska vinna väljare på känslor, istället för att göra det svåra; dvs. förklara HUR man genom sak ska rädda samhället. We choose to go to the moon, not because its easy but because its hard sa Herr Kennedy när han installerades som Förenta Staternas 35:e president, dvs. vilka politiker vi vill ska leda vårt land? Vill vi verkligen ha politiker som resonerar i det enkla och som skjuter problem under mattan, eller vill vi ha de som gör det svåra; identifierar problemen och erbjuder sakliga svar? Finns det någon intellektuell människa som lockas av F!:s retorik, lämnar filmen “Klart vi kan” ett enda svar på ett enda problem? Vi behöver alla samlas och kritisera politiker oavsett färg (även i egna led) som inte argumenterar sakligt, tillsammans måste vi få alla partier att lägga om tjusig osaklig politik till att återföra dem till sak, sanning och hederlighet; i det aktuella fallet är det dock högst sannolikt mission impossible. Filmen är dock mycket väl att ha i utbildningssyfte hur ogenomtänkt ett budskap kan bli, dessutom uppmuntrar den vikten av en restriktiv narkotikapolitik.