Sällan har den svenska väljarkåren sett ett sådant politiskt magplask som Birgitta Ohlssons kandidatur till partiledarposten för Liberalerna. Alla har vi nog någon gång i “förskolan” (tydligen är ordet “dagis” kränkande nuförtiden…) haft en och annan sandlådekamrat som uttryckt orden “om inte jag får bestämma är jag inte med”, de flesta av oss har sedan länge vuxit upp; dock synade Ohlsson sina kort direkt. Hon söker uppenbart makt att bestämma, istället för ett mandat till förändring.
Makt vs. ideal
I Sverige har vi många yrkespolitiker som inte bärs av egna idéer, utan istället behåller sina stolar eftersom de förstått det politiska spelet. Detta är något de flesta idealister med egna idéer upptäcker kvickt när de engagerar sig politiskt, det är också anledningen till att riksdagsgrupperna kryllar av personer med bakgrund i olika ungdomsförbund; istället för personer med yrkeserfarenhet. När makten istället för ideal och egna idéer ligger i fokus är det inte förvånande att Birgitta Ohlsson deklarerar att hon avgår om hon inte får jobbet, eftersom någon som velat förändra efter egen agenda hade stannat kvar; de politiska målen är större än sin egen person och makthunger.
“Liberal feminist”
Feminismen som är en socialistisk tanke bygger på att radera skillnader mellan människor, jämför man med franska jämlikheten (dvs. inte jämställdheten) så respekterar det tidigare franska slagordet människors skillnader. Därför finns det idag många som inte förstått hur motsägelsefullt det är att kalla sig feminist och samtidigt vara höger, det blir lite som att samtidigt vara för både vänster- och högertrafik. Birgitta Ohlssons liberalfeministiska linje är således ologisk, och appellerar endast till unga människor som inte förstår bättre; därför är det föga förvånande att just ungdomsförbundet så tydligt gett just henne sitt stöd eller att Ohlsson numera vill att dessa också ska ha rösträtt genom att ge det till alla medlemmar. Nuförtiden tycks många medier lägga stort fokus vad post-pubertala individer anser om olika frågor, Aktuellt-redaktionen tycks vara särskilt intresserade av vad barn tycker i olika politiska frågor; man kan fråga sig vilka tittare som finner just dessa gruppers synpunkter för diskussionen intressanta? Blickar man själv tillbaka vad man skrev eller uttryckte när man var runt 20 så argumenterade undertecknad för EMU, och var således en kugge i någon annans maskineri utan att förstå det själv. Därför blir det mycket märkligt när ungdomsförbund får stort utrymme om vilka dessa stödjer, rimligen borde man istället intervjua personer vars politiska tyngd faktiskt spelar roll? Samma tendenser har vi även kunnat se inom Nya Moderaterna och Moderata ungdomsförbundet (MUF).
Curriculum Vitae
Vad har Birgitta Ohlsson egentligen åstadkommit i den tidigare regeringen? Som EU-minister och dessutom ansvarig för demokratifrågor kan man tycka att Ohlsson borde ha haft mycket att kritisera… ur den aspekten kan vi konstatera att det kom tämligen få förslag (utan att vara allt för ironisk i rådande underton). För övrigt kan man fråga sig hur i takt Liberalerna ligger med verkligheten i frågor som kärnkraft, NATO, Euro, EU, rysk invasion av Gotland, uppläggning av pipelinerör i Slite/Karlshamns hamn (trots att det gått utmärkt vid Nordstream I) osv. Hon har även varit emot FRA, dvs. försvarets möjligheter att signalspana mot främmande hot. Dessutom ordförande i republikanska föreningen, vilket kanske inte heller är speciellt förvånande då maktsökande istället för ideal och tradition tycks vara genomgående i den politiska profileringen.
Således är det svårt att se att hon kan attrahera väljare utanför partiet, ska man nu byta borde man kanske hitta någon som haft ett intressant arbete eller har intressanta idéer istället för bakgrund som broiler, statsvetare eller LUF-ordförande. Framförallt ska man hitta någon som inte pressar sitt parti om de inte får makten, den sortens “oliberala” ledarskap är inte det Liberalerna behöver; de behöver någon som människor tror på. När SVT även publicerar att männen stöder Björklund kan man fråga sig om det inte är bättre att ha en kandidat som enar istället för splittrar partiet; speciellt när man redan idag balanserar kring 4%-spärren?