När SCB redovisar att Liberalerna når de lägsta siffrorna sedan mätningarna infördes blir svaret från den osynlige partisekreteraren Juno Blom att partiet ska “vara tydlig över tid”, därför ska man också i god tid ge besked om “vem man vill se som statsminister”. Vad betyder egentligen ett sådant uttalande och vad är det värt? I valet 2018 var man ju väldigt tydlig med att man ville se Ulf Kristersson som partiledare, ändå valde man att ingå Januariöverenskommelsen med Socialisterna och de gröna. Ska Juno Blom lova på bibeln, kanske svära en ed, hålla presskonferensen från rikssalen på slottet, lova på hedersord eller hur vet vi att Juno Blom (en så pass okänd politiker tåls att få sitt namn repeterat) och hennes parti talar sanning den här gången?
Ett parti med myterister
När partiet fortfarande är väldigt delat kring vem som ska leda partiet, eftersom synen är delad om man ska samarbeta med socialister eller konservativa; bör man också fråga sig hur riskerna ser ut för ett partiledarskifte. Skulle Nyamko tydligt ta ställning för högern är det inte en otrolig tanke att medierna skulle starta ett drev som inte slutat innan hon var avsatt, varav en myterist skulle bli ny partiledare; ett myteri som i teorin kan ske dagen efter ett val genom att Sabuni tvingas avgå. Lars Leijonborg tvingades exempelvis bort några månader efter valet 2006.
Riksdagsgruppen faller sönder av “samvetskval”
Skulle vi se ut att få en högermajoritet tåls det att fråga om Liberalerna (och Moderaterna) lyckas hålla samman sin riksdagsgrupp. Skiljer det exempelvis 4 mandat mellan blocken skulle det räcka med att fem enskilda ledamöter blir vildar för att på så vis rädda kvar Löfven-regeringen. Partiet skulle dock gå samma öde som Ny Demokrati som också föll sönder pga. falanger, men det skulle ge vänstern ytterligare fyra år vid makten; Liberalerna skulle dock inte ha en chans 2026 men sannolikt skulle vi se fler potentater erhålla fina utnämningar som ambassadör i Rom eller liknande. Är det en helt otrolig tanke att vi skulle se presskonferenser liknande den där Åsa Romson grät, med fem liberaler som inte ville släppa fram den s.k. “rasismen” eller det s.k. “hatet” och därav utifrån “godhet” anslöt sig till Centern och huset Löfven?
Ett toppskifte kan gå fortare än vad man tror
Även om det helt säkert finns högljudda Liberaler som faktiskt kan tänka sig stödja högern tåls det att fråga om partisekreterare Juno Blom (vi namedroppar henne lite till) kan garantera att ett sådant löfte omfattar alla? Svänger opinionen och det blir än mer oroligt i partiet kan Nyamko Sabuni och Juno Blom snabbt bytas ut mot Erik Ullenhag och Anna-Lena Johansson (som är Stockholms Läns ordförande och som varit högljudd med att hon inte vill se ett närmande), vilket i så fall hade kunnat få betydelse för vem som styr Sverige. De kan också dagen efter valet deklarera att de släpper bollen fri där varje riksdagsledamot äger sitt mandat och kan rösta på den statsminister de känner har störst förtroende; kan man bli mer liberal än så? Skämt och sido.
Oavsett hur Liberalerna säger sig komma och rösta är det ett osäkert kort, eftersom partiet svek sina borgerliga väljare i valet 2018. Att tro att man “den här gången lovar att vara helt ärlig” är att som väljare köpa grisen i säcken, eftersom man precis som Centerpartiet där partiledaren Lööf skulle äta sin egen sko hellre än att göra upp med Löfven; inte varit varken transparent eller ärlig i vad en röst egentligen inneburit vid tidigare val. Därför bör Liberalerna betraktas som ett socialistiskt stödparti tills de bevisat motsatsen, vilket också är tydligt över Atlanten där man inte bara släppt in utan gjort både socialister och nymarxister tonbildande i Demokraterna. Att därför tro att Liberalerna i världens mest progressiva land skulle kompromissa med den samlade högern är inte sannolikt även om man plötsligt säger sig vara villig, det är inte en helt otrolig tanke att man försöker vinna väljare kortsiktigt; äpplet faller nämligen inte långt från trädet.