Enligt Norges invandrarminister Sylvi Listhaug, Främskrittspartiet (SD:s systerparti i Norge) kommer en siffra på eller i närheten av 100 000 asylsökande under nästa år att få “våldsamma konsekvenser för välfärdssystemet” (översatt av red). Detta står i direkt kontrast med t.ex. statsminister Löfven som menar på att det blir en “förtjänst för samhället lite längre fram”. Dessutom har de svenska medierna slutat skriva om hur många som kommer efter 10 000 i veckan gått ner till 2-3000 i veckan. Detta är dock fortfarande extremt höga siffror, ca dubbelt så mycket jmf. med toppen under kriget i Jugoslavien som ofta lyfts fram som ett exempel då läget var var “väldigt ansträngt”. Det finns dock klara skillnader mellan de som kom då och de som kommer idag i form av t.ex. utbildningsnivå och arbetslivserfarenheter. Dessutom kommer ca 80% inte från Syrien, utan från andra säkrare länder.
Ensamkommande flyktingbarn – tänker vi verkligen rätt?
På senaste tiden har det blivit uppenbart att väldigt många barn och unga vuxna kommer till Sverige ensamma, oftast hitsmugglare via väldigt farliga leder; inte minst till havs. Förutom att många uppenbarligen är över 18 år, tycker jag vi bör ställa oss frågan hur vida ansvarsfullt det är att skicka barn ensamma över Europa? Anledningen till att det endast är barn som kommer är att dessa automatiskt får asyl, där resterande familj och släktingar kommer några år senare som anhöriginvandrare; allt på bekostnad av den svenska staten. Här tror jag vi måste tänka om. Är det verkligen rimligt att man ska få tillgång till den svenska välfärden när det enda man uträttat som förälder är att skicka sitt barn till Sverige? Med det sagt vill jag understryka att jag verkligen inte har något emot att man ger akutvård om någon skadat sig. Men jag tycker t.ex. inte det är acceptabelt att Blekinge ställer in mammografi pga. resursbrist eller att det enligt in-ringande på Ring P1 tar 6 månader för äldre att få en tid hos tandläkaren. I gårdagens norska presskonferens tycker jag således norrmännen tänker rätt när man istället vill att man ska återförenas i ett tredje säkert land om resten av familjen redan befinner sig där. Funderar man på fenomenet kan man fråga sig vad det finns för incitament för våra skattebetalare att stå för uppehället av denna persons släktingar (som dessutom redan skickat iväg vederbörande)? Humanism och medmänsklighet i all ära kring dessa riktiga och påstådda barn, men vi behöver ju inte sluta använda våra huvuden för det?
Vikten av att förtroendevalda talar sanning och argumenterar efter övertygelse
Enligt Tino Sanandaji ekonomiedoktor vid University of Chicago har 60 % av flyktingar fått jobb efter 10 år, det innebär att 40% fortfarande saknar jobb. Om jag förstått det rätt går man alltså inte ens då plus minus noll. En relevant fundering man kan fråga sig är om man inte lyckats få jobb efter tio års sökande, hur attraktiv är man då på arbetsmarknaden? Av de jag själv träffat som varit svenska och långtidsarbetslösa är det väldigt många som ber om en underskrift till AMS istället för ett jobb, dessutom har många saknat den profil vi sökt (framåt och talför är t.ex. en förutsättning inom försäljning). När det nu ser ut som det gör och LO så väl som många partier går ut och menar på att vi har en jättetillgång blir det ganska missvisande då risken är betydligt större att vi istället får ett jätteutanförskap eftersom det inte skapas 1000-tals nya arbetstillfällen per vecka. När man uppenbarligen inte klarar av att skapa jobb i samma takt som människor söker asyl, är man då på något sätt extremist om man påtalar det som problematiskt? Självklart inte, jag skulle säga att många människor snarare är modiga eftersom det idag kan kosta både jobb och rykte om man på något sätt ställer sig kritisk till dagens utveckling. Jag har på senaste tiden fått många förslag på ämnen till artiklar som åtminstone jag tycker har haft bra substans och bäring, men personerna vill på förekommen anledning inte skriva dessa själva. I grund och botten är detta ett demokratiskt problem, många människor som tycker en sak (faktaunderbyggt) men där man istället drar sig för att rakryggat stå upp för sin tanke eller uppfattning.
Ekonomi och migrationspolitik hänger ihop
Tro det eller ej, dessa ämnen är starkt förenade även om vissa politiker idag menar att kostnader inte spelar någon roll. De politiker som avfärdar kostnader bör man inte rösta på, för uppenbarligen vet dom inte vad dom pratar om. För den som funderar på hur det är att leva i ett land som skuldsatt sig, kan jag rekommendera ett samtal med valfri grekisk taxichaufför under sommarsemestern… Idag tar vi både biståndspengar till vår nationella flyktingpolitik men ökar samtidigt våra lån utomlands. Hur vida detta är bra, det får egentligen våra barn och barnbarn svara på då de är de som får stå för notan. Sverige är idag ett av de länder vars befolkning är högst skuldsatt i världen, dessutom har vi oroande höga värderingar på bostäder. Man kan ju fråga sig vad som skulle hända om man fick en briserad bostadsbubbla till följd av en stigande ränta? Man behöver inte vara ekonomistudent för att förstå att detta utan flyktingkris skulle få katastrofala konsekvenser för vår välfärd; kort och gott för att många människor lever över sina tillgångar och saknar marginaler. När det således inte finns marginaler mer än att öka sin skuldsättning nationellt (eller ta pengar som egentligen borde gå till bistånd) kan man fråga sig om man är extremist om man påtalar det, eller om man snarare bara har en sund inställning till ekonomi?
I krisande tider måste man göra rätt saker
För det första måste man se till att välfärden endast tillfaller de som är svenska medborgare, eller faktiskt gör rätt och betalar skatt och bidrar till samhället. Det är t.ex. inte rimligt att man ska ge människor som fått avslag på sin asylansökning gratis skolgång, tandvård och sjukvård. Däremot bör man finansiera avresa om personen saknar dessa medel. Både Norge och Danmark har således en sund ekonomisk syn att man kommer behöva arbeta i x antal år för att kvalificera sig för välfärd. Jag tycker dock det är rimligt att man under asylprövningen ger barn fri skolgång (inkl. svensk-undervisning) samt akutvård för alla. Man bör även ha temporära uppehållstillstånd eller arbetsvisum för de som har många faktorer som gör det mindre troligt för en lyckad integration (dvs. få jobb, bostad och lära sig svenska). Skulle någon med ett temporärt uppehållstillstånd anstränga sig så pass mycket och lyckas bli en del av samhället bör man absolut kunna ompröva temporärt till permanent, men annars är det viktigt att den som flyr vet hur länge vi svarar för uppehälle. Dessutom måste man kraftigt förenkla processen att pröva asylärenden, det är inte acceptabelt att det tar flera år. Kommer man från länder som bedöms säkra bör man mer eller mindre få avslag direkt vid ankomst till Sverige. Förövrigt vill jag i samma anda slå ett slag för att man bör ge asyl till de som kan påvisa att de hjälpt Sverige som tolkar under Operation Enduring Freedom / ISAF i Afghanistan och som nu enligt rapporter mördas. I dessa kristider bör vi prioritera de som flyr från direkta krig, har legitimation och som har förutsättningar att kunna bli integrerade. Man kan göra en enkel liknelse, man kan se svensk asylprövning symboliskt som en av oceanångaren Titanics livbåtar; vilka hade som mest 65 platser som kapacitet (några hade mindre). Är man humanist om man försvarar siffran 65 (dvs. bristningsgränsen) eller borde man i sann svensk anda släppa på det dubbla med den stora risken att livbåten sjunker? För att göra exemplet mer realistiskt kan man tänka sig att den som talar högst om vikten av att alla ska med “bosatt” sig i en livbåt innehållande 12 personer där man av olika skäl inte har kapacitet att ta in fler. Frågan blir än mer legitim när många människor inte kan tänka sig en höjd skatt eller försämrad välfärd, men samtidigt bortser från vår kapacitet och offentligt utmålar realisterna som förfärliga.
Ledarskap innebär att rakryggat göra rätt sak i rätt tid, inte skjuta problem på framtiden eller avstå från att diskutera jobbiga frågor för att man oroar sig vad folk ska tycka.