Dagligen undrar man hur otroligt ogenomtänkta dagens politiker är, samt hur långt man kan gå i grenen hyckleri. Det är troligt att valet i höst kommer att bli den största smäll vi sett för de etablerade partierna, som ägnat många år åt att stigmatisera debatten och ge sig på de debattörer som lyft migrationsproblemen. För många människor har det kostat ordentligt, ex. Marcus Birro stigmatiserades till den grad att han blev avskedad och utsatt för ett enormt drev bara för att han åt lunch med en Sverigedemokrat. Hans historia är inte unik på något sätt, media har varit mycket effektiva med att hänga ut människor som haft andra uppfattningar, skillnaden är att det mediamonopolet är brutet sedan alternativa medier tagit mer plats i åtminstone sociala medier; dvs. den sakliga debatten når numera landets medborgare. När nu S och M skärpt sin migrationspolitik i hopp om att återvinna sverigedemokratiska väljare, är det troligt att så kommer att ske?
Den hårdhudade väljaren
För någon som hängts ut i media, har det politiska priset varit högt. Familj, vänner och arbetsgivare har säkert i många fall vänt dessa människor ryggen, det sociala priset för yttrandefriheten har varit dyrt. Är det troligt att någon som förlorat allt de har, dvs. gått igenom ett socialt stigmatiserat stålbad för att de ansett att Sveriges gränser inte ska vara vidöppna; kommer gå tillbaka till de partier som förstört deras liv endast för att de intar en liknande position i flyktingfrågan? Är man verkligen så naiv? Eller är det mer troligt att dessa är så förbannade på vad de utsatts för, att de kommer att köa till vallokalen för att använda den enda rättighet de har kvar enligt den svenska konstitutionen; dvs. göra vad de kan för att ge ett nytt gäng möjlighet att påverka?
Saknad av ryggrad och oviljan att ta debatten
Vi har alltså haft många politiker som hellre förnekat problem och försökt flytta fokus (exempelvis att allt är frid och fröjd i Göteborgs förorter för att Volvo säljer många bilar), vilket tagit så korkade proportioner att gemene man börjat inse att kejsaren är naken. Att vara politiker innebär inte att man är anställd som en välbetald knapptryckare, utan att man aspirerar på att leda vårt land; i goda såväl som dåliga tider. Därför väljer vi politiker som ska utföra uppdraget åt oss, dvs. vi släpper makt till Stockholm, landstingen eller kommunerna för att lösa våra problem. När dessa inte gör det, utan inte bara försvårar utan dessutom förnekar problemen ruckar det vår syn på politiker i grunden; dvs. vi ifrågasätter maktförskjutningen. När EU:s yttre gränser föll var det uppenbart att den makt vi förflyttat till Bryssel började ifrågasättas och att många människor därför vände sin tilltro till nationalstaterna; i Storbritanniens fall blev samma princip en Brexit. När man då från politiskt håll skyller på ryska datahackers är det tydligt att man inte lärt sig ett dugg, eftersom det ökar folkets förakt när fler och fler ifrågasätter om Ryssland egentligen utgör ett hot överhuvudtaget?
Liberala tankar har blivit auktoritära och lögner utgör ekonomiska argument
För att hitta stöd till sin flyktingpolitik har vi sedan några år sett stora lögner målas upp av en politisk kartell som inte ifrågasatt varandra rent sakligt, vilket varit en förutsättning för att fortsätta verksamheten. Den största och mest etablerade lögnen som många fortfarande tror på är att vi tjänar ekonomiskt på asylinvandring, något som motbevisats av en rad nationalekonomer; eftersom vår arbetsmarknad inte efterfrågar dessa människor. När vänstern talar om att dessa måste ha kollektivavtalsenliga löner (dvs. ett högre pris än vad marknaden vill betala) och högern talar om låglönejobb är det ingen av dem som frågat om det finns några företag som efterfrågar outbildad arbetskraft; eftersom vår arbetsmarknad i hög grad är oerhört kvalificerad och dessutom baserad på tjänst istället för fabriksarbete. Det är således inte en fråga om mer integrationsåtgärder, eftersom utbudet inte motsvarar efterfrågan. En annan lögn är att många som kommer är välutbildade, därför gör politiker gärna uttalanden om sjuksystrar, lärare, läkare; men hur stort antal utgör dessa av den totala populationen migranter (och vad räknas som utbildning, koran-studier)? Hade man istället sagt att nu kommer det att kosta för vi vill göra den här prioriteringen eftersom många flyr från sina liv, hade det varit en annan sak; då hade vi fått en hederlig debatt hur mycket vi skulle hjälpa. Istället har lögner blivit till sanningar och vi har fått en närmast religiös debatt där politiker argumenterar mot bättre vetande.
En lösning på att vända diskussionen är att ta in exempelvis ekonomie doktorn Tino Sanandaji eller Professor Magnus Henrekson som gjort sig kända på att tala i sak om svåra problem. Varför har vi retorikexperter som bedömer roligaste skämtet, istället för tunga namn som kan verifiera huruvida dessa politiker talar sanning eller inte? När dessa politiker ägnat många år att stämpla andra som rasister, stigmatisera debatten, vägra samtala med andra partier, och numera tro sig kunna återvinna väljare med en tuffare migrationspolitik; är det troligt att kommande val kommer bli en mycket hård smäll.
Är det troligt att Sverigedemokraterna skulle öka 3-4% efter Decemberöverenskommelsen, oviljan från Alliansen att driva sin egen politik, alla lögner som blivit “sanningar”, aktiva stigmatiseringen av debattklimatet i migrationsfrågan, tillstånd att ge 9000 vuxna män som ljugit om sin ålder och identitet möjligheten att stanna efter våra myndigheter gett dem flera avslag, oförmågan att prata med motståndare och nu senast lagförslaget att inskränka grundlagarna kring yttrandefrihet och tryckfrihet i syfte att göra det svårare att prata om migration; eller är det troligt att folk i en betydligt högre grad börjar ifrågasätta de etablerade partierna och Sverigedemokraterna är betydligt större än vad vi tror? Vad tror du?