Nu var vi där igen, ständigt dessa kvoteringar där någon med bättre meriter ska kliva åt sidan för någon med sämre meriter. Sverige är nog det enda land i världen där vi utser ministrar som aldrig arbetat med de frågor de nu ska ansvara för, traditionen är dock lång; och de ökande problemen likaså. Utbildningsminister Fridolin talar ofta om att jämställdheten är viktig, men problemet handlar väl snarare att barn lär sig för lite; och att vi därför får avgångsklasser som inte vet att Paris är huvudstaden i Frankrike. I någon mening släcker man bränder när man ger sig på jämställdheten istället för att bygga brandsäkert genom att höja kunskapskraven för alla.
Återinför krav i den svenska skolan och minska jämställdheten
Vad är en studentexamen egentligen värd idag när alla ska ta studenten oavsett om de klarat sina kurser eller inte? Problemet med den den nya enhetsskolan (1972-) är att man inte klassar barn efter hur bra dessa presterar, utan i någon mening försöker stöpa alla i samma form; barn är dock väldigt olika. Högpresterande elever som är engagerade och läser snabbt för att dessa vill lära sig blir uttråkade eftersom de i “jämställdhetens” namn hamnar med klasskamrater som inte håller samma mått. På samma sätt blir barn som inte hänger med stressade eftersom deras klasskompisar presterar mycket bättre, de får således på ett tidigt stadium i livet veta att de inte duger; allt i jämställdhetens namn. Vågar man fråga sig varför diagnoserna har ökat sedan 70-talet och barn går in i väggen? Inom sportens värld har man löst problemet med olika divisioner, ingen skulle få för sig att placera korpen-spelare i Allsvenskan än mindre lotta dem till lagen samma serie; vilket är fallet med utbildningssystemet. I Tyskland tänker man annorlunda, där delas barn i ett tidigare stadium upp i Hauptschule, Realschule och Gymnasium beroende på hur de presterar; Sverige hade för övrigt en liknande modell fram till 1972. Varför inte ha olika skolor med olika tempon, där barn med mer behov får gå ett eller två extra för att de behöver mer tid? Alla barn har rätt att känna sig bäst i sin egen division och känna att de duger, det är en orimlig tanke att alla ska bli akademiker.
Lex Lorentz Creutz d.ä. – kvoteringen som ledde till 800 mans undergång
Meritokrati betyder duglighetsvälde och infördes i Sverige efter en tid då Regalskeppet Stora Kronan gått till botten med befälhavaren och riksamiralen Lorentz Creutz, som aldrig varit till sjöss men blivit kvoterad till jobbet pga. sin adelstitel. Han hade tidigare som ämbetsman och ordförande ‘framgångsrikt’ dömt 15 kvinnor till döden för trolldom, för att sedan avancera till amiralgeneral. Innan slaget vid Ölands södra udde börjat hade Stora Kronan fått slagsida och strax efter självantändes ammunitionsförrådet och regalskeppet skönk, vilket fick till följd att man började utse människor på meriter istället för släktskap till höga poster. Nuförtiden har man glömt denna erfarenhet eftersom vi kan se “ledare” överallt som helt saknar kunskap om kärnverksamheten; Rikspolischefen Dan Eliasson är sannolikt dagens svar på Amiralen Creutz.
Synen på kunskap
I Sverige har vi en mycket märklig syn på det här med Pisa-resultat, istället för att jämföra oss med de bästa i världen dvs. Singapore; bortser vi från de och pratar istället om snitt bland OECD. Vad gör Singapore som vi borde göra är frågan vi borde ställa oss? För alla som någon gång fått möjligheten att studera med asiater som varit utbytesstudenter har dessa ofta ett betydligt högre tempo, och kör bokstavligen ****** ur oss svenskar eftersom vare sig curling eller utbrändhet hittat dit. På samma sätt finns det garanterat barn i flyktingströmmarna vars föräldrar är högutbildade akademiker och studievana finns i hemmet. Placerar man en sådan individ i en av landets bästa skolor, kommer dagens svenska ungdomar att få problem att hänga med; eftersom dessa har ett betydligt högre driv när de levt ett liv i motgång och därför är beredda att ta tillvara denna möjlighet. Spinoff-effekten hade då kunnat vara att dessa elever inspirerat andra elever att också öka takten, för att inte själva hamna i bakvattnet.
Istället för att göra rätt och placera de invandrade elever med bäst meriter, som är högpresterande i landets bästa skolor väljer utbildningsminister Fridolin att lotta för att upprätthålla de socialistiska idealen. Resultatet kommer istället bli att våra bästa skolor kommer få personer inkvoterade som saknar studievana och läskunskaper, vilket med logisk slutledningsförmåga kommer dra ner kvalitén på undervisningen eftersom dessa inte kommer hänga med; uppenbart har vi erfarenhet av ämnet sedan 1972. Nu finns det säkert dem som tycker att vi är pessimister och tänker negativt, numera ska man “ju alltid tänka positivt”. Finns det någon som på allvar tror att optimism och mer “Kumbaya” hade räddat Stora Kronan undan sin sjömässigt omeriterade inkvoterade riksamiral vars enda merit var att han var ‘erkänt duktig’ på att avgöra vilken kvinna som var häxa eller inte? När man har chansen att vända ett problem (dvs. inte “utmaning”) till något bra, väljer man alltså återigen att göra fel och istället skada landet ännu mer; tyvärr lyser handlingskraften med sin frånvaro från oppositionen som uppenbart har problem att hålla sams.