Har du hört talas om Bertil Fiskesjö (C), Allan Hernelius (M), Valter Åman (S) och Birger Lundström (L/FP)? Jag tänkte nästan det, inte jag heller och kanske funderar du vad dessa personer har med kungens yttrandefrihet och möjligheten att kritisera covid-19 hanteringen att göra, svaret är allt. Det var nämligen dessa idag bortgångna politiker som gjorde upp på ett hotell i Torkekov 1971 att den svenska kungen besattes med munkavel eftersom man från politiskt och inte folkligt håll efterfrågade en rent ceremoniell statschef. Opinionsmässigt tyckte ca 80 % monarkins befogenheter under 1809-regeringsform var rimliga, 13 % ville utöka kungens makt, 7 % ville minska och 10 % avskaffa monarkin helt. Det fanns alltså inget, jag repeterar inget folkligt stöd för att herrarna Bertil, Allan, Valter och Birger skulle beröva kungen makt; än mindre ge honom eller hans farfar munkavel (regeringsformen infördes dock samma år som kung Carl XVI Gustaf blev kung). Det är dags att tänka om.
Hur fungerade 1809 jmf. med 1974 års regeringsform i all enkelhet?
Vill man göra en lång historia kort kan man säga att den var väldigt lik det brittiska systemet, det var alltså monarken och statschefen som föreslog en ny statsminister som parlamentet sedan kunde rösta kring; idag ligger det på talmannen. Monarken kunde också benåda domar som han tyckte var fel, något som idag ligger på Örebro tingsrätt. Utöver det var kungen också rikets militära överbefälhavare, idag har alltså kungen och ÖB båda fyra generalsstjärnor men kungens är endast ceremoniella. Det var också monarken och inte progressiva vänsterpolitiker i regeringen som utsåg domare i Högsta domstolen, kungen hade dessutom yttrandefrihet i de frågor han tyckte var viktiga; något som borde vara naturligt även i en demokrati. En kung kan bilda opinion lika mycket som en vanlig medborgare, att hans inflytande sen väger tyngre gör kanske att en klok kung väljer sina frågor med omsorg; som exempelvis vikten av att påtala att antalet döda är en otrolig hög siffra i förhållande till våra grannländer (men inte hur Slussen ska utformas).
Sverige behöver en statschef som är statschef
Kan det vara så att när man satt munkavel på (stats)chefen så får man en utveckling där råttorna dansar på bordet? Kan det vara så att borttagandet av tjänstemannaansvaret gjort saker och ting ännu värre eftersom råttorna nu inte bara dansar hej vilt utan också kan göra vad de vill utan konsekvenser? Hela poängen med att ha en statschef handlar om att regeringschefen ska svara inför någon, någon som faktiskt kan ställa krav eller t.o.m. entlediga om det fullständigt spårat ur. När kungen säger “vi har misslyckats” gör han vad varje normal chef i vilken organisation som helst bör göra, han kallar ett misslyckande för ett misslyckande. När äldre svenskar dör som flugor i Sverige och (s)ocialminister Lena Hallengren säger att hon är ”Nöjd med alla de åtgärder vi vidtagit” och inget händer; är det ett utmärkt bildligt exempel på en råtta som dansar utan någon form av varken ansvars- eller pliktkänsla. Tycker man dock att ca 8000 döda i Sverige i skrivande stund är bra (jmf med Danmarks 992 och Norges 404), då kan man också förstå att man både vill avskaffa monarkin och blir upprörd när kungen säger något man inte vill höra; eftersom ingen vill bli kritiserad på goda grunder.
Talmannen som vice-monark fyller inte sin funktion
Ett viktigt problem handlar om att talmannen saknar integriteten att agera eftersom han i praktiken (vilket nuvarande är ett undantag) är utsedd av regeringen, den som bestämmer i ett parti har också i praktiken valt vem som är talmanskandidat; dvs. talmannen har inget eget mandat utan ska i praktiken granska den som gett honom jobbet. Den ekvationen går inte ihop, eftersom man aldrig kan utkräva ansvar i formell mening. Det säger sig självt att det inte fungerar, eftersom få biter handen på den som gungar vaggan. Att talmannen därför anses som rikets nummer två efter kungen speglar inte verkligheten eftersom nummer tre (regeringschefen) i princip utser vederbörande; det blir knappast bättre av att talmannen föreslår regeringschefen eftersom nummer två (talmannen) normalt sett blir avsatt om nummer tre (statsministern) förlorar valet – det ligger därför i nummer tvås intresse att skydda nummer tre; en allians som blir ohederlig i och med 1974 års regeringsform.
Sverige behöver därför en ny uppdaterad regeringsform där monarken de facto är statschef och kan uttrycka sig i för honom eller henne viktiga frågor, det behövs en neutral kraft som står ovanför regeringschefen och ger regeringsmakten kontinuitet; därför ska monarken formellt utse (med riksdagens stöd) och nominera regeringschefen (som då blir nummer 2) och riksdagen talmannen (som blir nummer 3). Vi behöver en röst som ser till folkets bästa, och det har varit kung Carl XVI Gustafs fokus i praktiskt taget alla kritiserade uttalanden han gjort; det har inte handlat om egna förmåner. Sverige behöver också en statschef som kan ge amnesti till kriminella som exempelvis bryter en gravfrid på Estonia för att visa att staten ljugit, något som i sammanhanget inte hör hemma hos Örebro Tingsrätt; man måste återigen kunna “gå till kungs” och få sin sak prövad.
1974 års regeringsform speglar inte dagens svenska samhälle, utan skapar problem eftersom inget ansvar kan utkrävas; därmed bör vi inte rulla tillbaka 1809 års regeringsform utan istället låta oss inspireras av de delar som faktiskt var bra. Är det en helt orimlig tanke att ett kungligt regemente har en kunglig högsta chef? Varför ska vi radera något som faktiskt fungerar, när alternativet med en “Mona Sahlin” som statschef vore en katastrof (det är nämligen den typen som kommer knipa uppdraget vid republik, det är inte framgångsrika människor utanför politiken utan människor som sparkas uppåt likt Dan Eliasson). Svenska folket i kvalificerad majoritet vill ha monarken på sin tron, monarken och dess barn är villiga att axla manteln; det är därför dags att vi ger dem rätt styrmedel som faktiskt ger dem formellt inflytande på samhällsutvecklingen. En ny regeringsform måste innebära att regeringen svarar inför statschefen dvs. kungen, eftersom en politiker inte kommer entlediga en partikompis som gör ett dåligt jobb; den möjligheten måste en statschef precis som ett parti åtminstone kunna pröva utifrån folkets (riksdagens) förtroende.
Har du förresten jämfört kungens uttalande med det dokument som UD gav kungen inför Brunei som SVT nu rullar som ett “skandaluttalande”?
“Varje söndag efter besöket i moskén så har han en öppen audiens där vem som helst får komma och framföra sina önskemål och förmodligen klaga också. Så jag upplever det på så sätt som ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig.” – Kungens uttalande
“Sultanen av Brunei har uppmuntrat till ökad öppenhet och ekonomiska reformer samtidigt som han värnat om politisk stabilitet. Han uppges personligen ta del av förhållandena på olika håll i samhället genom att göra personliga besök på myndigheter, skolor, sjukhus och i byar.
Missförhållanden påtalas och följs upp. Sådana besök har kommit till stånd efter klagomål från enskilda medborgare” —Utrikesdepartementets promemoria som gavs till kungen inför besöket