År efter år har Sveriges television sänt Gift vid första ögonkastet, inte bara en svensk version utan norsk, australiensisk och amerikansk. Ligger det verkligen i public service intresset att nedvärdera äktenskapet till en “kul grej” som man gör med någon man inte känner? Vad är syftet? Varför fortsätter man sända programmet när ingen av paren som ställt upp i den svenska serien fortfarande är gifta? Hur kan man fortsätta sända programmet när tidigare deltagare varnat andra för att söka och till och med sjukskrivit sig för problem från programmet?
Hur låg nivå kan hålla i ett tv-program?
Nästa steg är uppenbart att två föräldrar som aldrig har träffats sätter ett barn till världen i ett provrör; ett verkligt Truman show. Äktenskapet borde vara den kanske finaste handlingen man gör i sitt liv, dvs. lovar en annan människa evig kärlek livet ut. Även om skilsmässorna idag ökat, borde utgångspunkten vara att människor ser äktenskapet som den kanske största handling dessa tar sig an. I sak kan man därför fråga sig hur man kan utfärda ett sånt löfte till någon man inte känner? Finns det folk som på fullt allvar menar på att man kan lova någon evig trohet till döden som man aldrig känt? Om makarna inte är oerhört naiva borde utsikterna på ett lyckligt äktenskap vara små, eftersom båda parterna uppenbarligen värdesätter äktenskapet mycket lågt. Skulle dessa arrangerade parter istället ha striktare eller mer konservativ syn, skulle ingen mentalt frisk person våga tacka ja till någon man inte känner.
Att hålla idealen högt
Varför ägnar inte det som av andra kallas för “public service” för program som hyllar personer som lyckat hålla ihop familjen och äktenskapet? Finns det egentligen någon vinning i att uppmuntra personer generellt att ingå äktenskap som inte tror det kommer att hålla? Året 2017 är det säkert kulturellt omöjligt att göra ett program om faktorer som håller kärleken vid liv, och äktenskapet lyckligt; eller framgången med arbetet. Kanske är den svenska TV-konsumenten så kulturellt skadad att man istället endast efterfrågar program där man ser andra människor misslyckas; “Hjälp! Jag är på obestånd”, “Hjälp! Jag trodde kunde bygga mitt hus och nu fryser familjen”, “Gift vid första ögonkastet”, “Paradishotellet”, “Storebror ser dig”, “Vem kan (inte) sjunga / dansa?”; där samtliga program har stora inslag av att konsumera andras misslyckanden. Vart är kvalitén i den typen av underhållning, där enda långsiktiga effekten är att generationer fördummas och söker nya bottenklimax; samtidigt som tveksamma / skadliga värderingar exponeras som fullständigt normala. Svensken har blivit världsledande i att mobba, dissa, bedra sin partner, se ner på andra och bete sig bedrägligt; rimligen kan man fråga hur vi hamnade här?
Den juridiska aspekten av äktenskapet
Hur kan man som produktionsbolag eller s.k. “public service” uppmuntra att personer ska ärva varandra som inte ens känner varandra? Även om äktenskapsförord tycks ha funnits med, kan man fråga sig huruvida personerna resonerat kring juridiska aspekter som ekonomi, gemensamma inköp, bostadssituationer och arvsrätt då det finns mer skyddsaspekter mellan makar än sambos? Vad har exempelvis SVT för ansvar när flera av tidigare medlemmar sjukskrivit sig eller blivit utsatta för hat och hot och inte kunnat vistas ute; där t om livvakt fått kallas in?
När paren dessutom blivit ihopkopplade av en s.k. “expertpanel” (när man hör ordet gäller det att behålla frukosten i magsäcken) bestående av en beteendevetare, psykolog, terapeut samt en präst; borde man inse att en tombola förmodligen gett bättre odds. När man dessutom medverkade i debatt och argumentet “hjälpa folk” dyker upp, kryper dimman in under rocken och för tankarna till trogne sektmedlemmen som okritiskt och entusiastiskt missionerar någon annans budskap. Med endast misslyckanden inser man inte sin egen yrkesmässiga oförmåga, och kanaliserar därför människors längtan och lidande till andra människors underhållning; numera också i s.k. “public service”. Tragiskt är en underdrift, arrangerade äktenskap bör inte heller förskönas; när så många flickor far illa över stora delar av vår värld. Det räcker nu SVT.