Den senaste tiden har vi kunnat se politiker i olika länder driva på för att förbjuda fake news, vilket är mycket oroande då fake news idag inte behöver handla om rena faktafel. Istället har vi fått en utveckling där många avfärdar hela artiklar om en liten detalj visar sig inte riktigt stämma till 100%. Frågar man en politiker idag kring alternativa tidningar i den nationalistiska genren tycks många likställa dessa med “fake news”, dvs. man generaliserar hela utgåvan för att man inte gillar deras åsikter. Således slipper man också ta diskussionen om faktamässiga argument, dvs. en fake news-anklagad person kan även stå oemotsagd rent sakligt; därför är det mycket oroande om man väljer att inskränka yttrandefriheten eller tryckfriheten.
10-sekundersinslaget – Twitter-inlägget – Politiker på Snapchat
Tvärtom är dagens problem att många människor inte erbjuds fördjupade analyser i sin nyhetsinhämtning. Ett bra exempel är Trump, där man satt i system att begränsa nyhetsrapporteringen kring Trumps avsikter till Twitter, de många gånger sakliga analyser som förestår inlägget i diverse intervjuer klipps bort. Vill man förändra något måste man få folk att förstå varför, att istället bara presentera en förändring upprör istället många (då de inte har någon motivationsfaktor). När SVT således intervjuar vanliga människor på stan som sedan visar sig vara FI-aktivister, kan man rimligen ställa sig frågan hur noggrann man är i sitt oberoende. Det kanske största problemet är att många som idag arbetar på tidningar är unga, saknar livserfarenhet, företagserfarenheter samt sakkunskap.
Lex “Patriarkatet” – på tal om fake news
En artikel blir därför aldrig bättre än dess svagaste länk, och därför ser vi exempelvis artiklar där man tror sig kunna bekämpa den rökridå / konspirationsteori som går under namnet “patriarkatet”. Det faktum att syftet med den typen av retorik handlar om att få människor att känna igen sig i sin egen missanpassade tillvaro, beskylla andra för sina problem (något vi konsekvent lär barn att undvika); och sedermera tro att vänstern är lösningen… lurar kanske många unga (och märkligt nog vissa äldre). Varför skriver aldrig dessa krönikörer om hur vi vänder allmänbildningen, att människor läser för lite böcker, att vi behöver fler duktiga människor; att vi lyfter fram positiva krafter man som kvinna. Vad kan vi egentligen vinna genom att få människor att identifiera sig som offer för något abstrakt patriarkat? När har man egentligen krossat samma patriarkat? När företagaren flyttat sitt företag utomlands för att han tycker samhällsklimatet är för giftigt, har vi vunnit då? Hur krossar man något som egentligen inte finns? Det är inte samhällsstrukturerna som begränsar människor, det är inte heller manliga “hemliga” sällskap, det är de egna drivkrafterna och förmågan att göra något bra av de tillgångar man har.
Argumentera mera!
Tvärtom borde man från politiskt håll uppmuntra folk att studera mer, och att sätta sig in i hur olika verksamheter fungerar. Desto fler människor som sätter sig in i samhällsfrågor, argumenterar för dem; desto högre demokratisk förankring har ett samhälle. En person som skriver rena felaktigheter borde rimligtvis vara de lättaste att tala omkull, det har det varit i alla tider. Det finns inget smidigare sätt att skämma ut någon än att lägga fram motbevisande fakta när någon är självsäker. Därför är det ett oerhört demokratiskt svaghetstecken att man är oroad kring s.k. fake news, eftersom kunskap faktiskt övervinner allt. Det spelar ingen roll om man tippar på hästar, diskuterar migrationspolitik, blandar två kemiska ämnen, går på dejt; besitter man kunskap har man alla förutsättningar att lyckas.
Vill man således “komma till rätta med” Sverigedemokratiska idéer och höga opinionssiffror, Fria Tider, Avpixlat etc. behöver våra s.k. “makthavare” erkänna dessa som sina jämlikar och ta replik dvs. erbjuda motargument. När såg man senast Expressens Thomas Mattsson eller Aftonbladets Lena Mehlin ta replik sakligt och faktiskt motbevisa sina meningsmotståndare? Har det ens hänt? Det har t.o.m. gått så långt att vissa inte ens kan befinna sig i samma rum eller ens skaka hand med sina meningsmotståndare?
När försökte exempelvis Stefan Löfven bemöta Åkesson rent sakligt och RESPEKTFULLT föra en debatt? Istället hamnar fokus på vilka som startade partiet någon gång under förra årtusendet, som om det vore en viktig fråga för väljarna 2014-2018? Sedan förstår man inte varför de växer? Att istället göra som Kristianstad kommun där man från politiskt och polisiärt håll av “taktiska skäl” inte går in i en av stadens no-go-zoner (förbjudet ord men i det aktuella fallet gick inte polisen in) när de boende beskriver det som en krigszon under nyårsnatten… och sedan klappar man sig på ryggen att man fattat rätt beslut; vem har egentligen vunnit då? Samma resonemang kan självklart föras för den som inte bemöter motståndarens argumentation.