Under veckan har det talats mycket om “nationell enighet” och att hålla ihop landet, det har tom erbjudits gratis kramar på Sergels Torg. Sedan i helgen har också Statsminister Löfven bjudit in Allianspartierna för överläggningar om samarbete mot terror. Uppenbart exkluderar Löfvens nationella enighet någonstans mellan ca 20-35 % om man ska tro de senaste opinionsundersökningarna (SD+V). Sannolikt är draget varken strategiskt smart, eller emotionellt klokt i en tid när landets politiska ledning behöver samlas och befolkningen läka sina sår; terroristen har slagit till mot alla.
Avståndet mellan SD och S
Uppenbart står man långt ifrån varandra ideologiskt i migrationspolitiken, och sannolikheten för att dessa två partier skulle nå en kompromiss är nog mycket liten. När man bjuder in den borgerliga Alliansen förändras spelplanen något, det borde ligga i Herr Åkessons intresse att acceptera en förskjutning av förslagen höger ut; och sannolikt skulle en kompromiss med främst regeringen och Alliansen kunna stödjas av Sverigedemokraterna. Alternativt hade Sverigedemokraterna kunnat hoppa av och säga att de tycker att man “borde gått längre” och sen presenterat sina ståndpunkter; men att man ändå försökt nå nationell enighet. Vänsterpartiet som förespråkar en väldigt öppen migrationspolitik, är däremot kontraproduktiva i sammanhanget eftersom de förespråkar öppna gränser; till skillnad mot övriga partier som har en mer restriktiv syn.
Syndabocksrollen väcker snarare sympatier
När Herr Åkesson istället exkluderas, får han ett unikt läge att kunna spela på att vara mot “etablissemanget”, och att “de haft rätt hela tiden”. Uppenbart har hans parti sedan många år drivit en skarpare linje mot exempelvis synen på flyktinginvandring, varav andra experter helt avfärdade att det fanns jihadister i flyktingströmmen 2015; ett år efter den misstänkte chauffören Akilov kommit till landet. Oavsett Sverigedemokraternas syften fanns det när vi har facit i hand all anledning att vara ytterst kritisk mot ett antal individer som kommit, eftersom vi uppenbart har problem med jihad-sympatier; därför är det principiellt fel att inte bjuda in Herr Åkesson till dialog.
Lex Svenska Dagbladets journalist likställer SD med IS
“är alla nu alltså till slut på det klara med att SD och IS utgör exakt samma hot med intill förvillelse identiska mål och ideal?” – Andres Lokko, SvD-medarbetare
Vi var nog många som började fundera när Andres Lokko dagen efter twittrade inlägget som retweetades av SVT:s programledare Sarah Dawn Finer (sjöng på “kärleksmanifestationen” på Sergels Torg), och gillades av Sydsvenskansjournalisten Peter Fällmar Andersson samt SVT-profilen Po Tidholm. Även om tweeten nu raderats, kan man fråga sig hur man ens kan göra den typen av fullständigt horribel jämförelse? IS som bränt och dränkt människor i burar, skurit halsen av journalister, begått folkmord, våldtäkter, sprängt flygplan likställs alltså “hot”-mässigt och idealistiskt med ett svenskt demokratiskt parti som vill minska migrationen kraftigt? Uttalandet förtjänar kritik, och ska SvD bibehålla sin höga trovärdighet är det nog dags att se över vederbörandes anställning; den typen av redaktionsordning kan inte en seriös redaktion ha. Daniel Suhonen (S) gjorde 2014 en liknande jämförelse och påstod att “SD är liksom den svenska politikens IS”, det är inget annat än oerhört sorgligt att vissa individer väljer att bemöta (uppenbart på vissa punkter välförtjänt) migrationskritik med att likställa den med världens värsta terrorsekt med oerhört många liv på sitt samvete.
Oavsett vad man tycker om både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är deras medlemmar också medborgare i landet, och helgens attack är lika aktuell för dem för oss som inte röstat på dessa partier. Väljer man dock att tala om nationell enighet, borde man agera därefter och bjuda in för att försöka nå största möjliga majoritet. När journalister istället tar den enkla vägen och likställer dem med IS för att få likes i sociala medier, drar dessa inte bara sin egen intellektuella heder i smutsen; det påverkar gemene mans syn om en journalistkår som fortfarande inte vill inse varför vi blivit attackerade. Dagens terrorism handlar inte om att busskorten blivit dyrare, eller att sociala klyftorna växt; det bygger på ett hat mot den “liberala” livsordning vi har i Sverige. Tyvärr finns det många på redaktionerna och i ledande ställning som inte förstår bättre, och därför argumenterar med både dålig argumentation och minst lika hatisk retorik som sina motståndare. Rimligen bör man läsa de som har insyn i hur dessa människor resonerar, istället för att försöka vända dessa attentat till förklaringsmodeller för sin egen politik; det är ingenting annat än djupt ovärdigt och ohederligt.