Det finns vinnare och det finns förlorare i det mesta, där duktiga ledare både får folk med sig och framstår som vinnare. Ulf Kristersson är mannen som aldrig gjort några politiska avtryck, den ständiga tvåan som nu fått partiledarposten pga. rätt plats i kön. När politik inte längre handlar om sakpolitik, utan att ha flest vänner säger det en del. Partier behöver ibland ha personstrider eftersom olika politiska inriktningar duellerar och man får en vässad ledare; när man istället kvoterar på köplats saknas det personliga mandatet (vad ska Kristersson förändra och hur?). Vad skiljer egentligen Kristersson från Reinfeldt politiskt, Reinfeldt var uppenbart mer vänster och Kristersson mer höger; ändå kallar sig båda Nya Moderaterna?
Förloraren – Den ständiga tvåan
Redan som ung förlorade han slaget om ordförandeskapet i MUF till Fredrik Reinfeldt, han skulle sedan förlora slaget om partiledarskapet till Anna Kinberg Batra; men få chansen efter hennes avgång. Även om det är svårt att hitta bostäder i Stockholm, har han blivit kritiserad för att ha skaffat en bostad avsatt för utsatta kvinnor; en kritik han inte velat bemöta. När han i sin yrkesroll dessutom hade affärsförbindelse med Ersta Diakoni som ägde lägenheten blev han anmäld och sedermera friad för mutbrott. I en känd intervju i public services Utbildningsradion (se ovan) fick han frågor utifrån moraliskt perspektiv att hyra lägenheter avsatta för kvinnor, varav han hänvisade att frågan redan var avgjord i domstol (vilket alltså inte rör moralen utan det påstådda mutbrottet); sedan flyr han fältet. Rimligen bör man kunna försvara sitt agerande, annars bör man inte ta kontroversiella hyreskontrakt där andra politiker sitter i ledningen. Han har trots sin uppenbart utmärkta kondition och unika löpstil gjort sig känd för sitt flitiga taxiåkande på 113 000 kr under 2 år; fördelat på 668 taxiresor eller i snitt en taxiresa per dag. Man kan säga vad man vill till sitt försvar om brådska och säkerhet, men siffrorna talar sitt tydliga språk; gratis är gott…
Moderaterna måste släppa prestigen och tala med Sverigedemokraterna
Vi lever i en tid när landet har så mycket problem att vi inte har råd med mer politisk korrekthet, utan vi behöver politiker som diskuterar sakfrågor. Därför måste nästa moderata partiledare vara någon som inser att man kan prata med Sverigedemokraterna när de har liknande uppfattningar och således landa i kompromisser som båda partier kan acceptera. Det är direkt oansvarigt att idag endast tala med KD, och eventuellt söka stöd vänsterut och kompromissa bort sin egen politik; endast för att hålla SD utanför inflytandet trots att man tycker samma sak. Vi behöver därför någon som sätter personfrågorna åt sidan och tittar på vilken sakpolitik som behöver genomföras, någon som har den styrkan att stå upp mot media; och kan förklara att det handlar om sakfrågor istället för person. Det krävs pondus och att man når upp till mikrofonen, eftersom mediekåren har blivit så ohederlig som den blivit. Det är bättre att stå upp för sin egen politik, tillsammans med vänner i olika sakfrågor och röstas ner; när problemen ökar vinner den typen av sammanhållning respekt i väljarkåren.
Moderaterna behöver en öppen valprocess med ett flertal kandidater
Alla som vill bör kunna kandidera till en partiledarpost och ha liknande möjligheter. Det amerikanska primärvalen är ett föredöme på denna punkt, eftersom du kan komma från gatan och sopa banan med yrkespolitiker som aldrig lyckats med något. I Moderaterna är det idag omöjligt, eftersom man har ett ombudssystem som har rösträtt; dvs. vanliga medlemmar har inte detta inflytande. Därför vinner alltid någon som sedan länge är vän med alla ombud, oavsett vilken politisk inriktning det handlar om; eftersom tjänster och gentjänster gör att gamla trotjänare kommer framåt. För att se bevis på detta kan man ta närmaste riksdagslista, och se vilka det är som är toppnamn; är det nya medlemmar med bra meriter från samhället eller är det politiker som aldrig haft ett riktigt yrke? När Ann Heberlein som är en av Sveriges mest populära högerdebattörer flyttas utanför valbar plats, och listan toppas av en kvinna som gjort sig känd som höger för att hon är född i ett tidigare kommunistiskt land; så kan man fråga sig om det inte är en klassisk kvotering på “genus” och “mångfald” som legat till grund för urvalet? Det här måste Moderaterna bryta med, nomineringslistorna bör i mycket högre grad flyttas närmare medlemmarna istället för ombud och kommittéer då vänskapskorruptionen annars breder ut sig. Men vem vill såga av kvisten man sitter på?
Framförallt behöver Moderaterna en tydligt konservativ partiledare, som också värnar vissa liberala värden. Vi behöver exempelvis inte någon som skjuter tillbaka HBTQ-människor till garderoben, inte heller någon som instämmer i vänsterns retorik att dessa individer är offer; utan som ser dessa människor som helt vanliga individer vi brukar beskriva som Svensson på gatan. Nästa moderata partiledare måste stå upp för det fria ordet, inte darra och ställa sig positiv till inskränkningar i våra grundlagar förenat med demokrati. Vi behöver också en partiledare som framstår som intellektuell, respektingivande och har integriteten samt hederligheten som tydliga karaktärsdrag. Sverige behöver inte fler yrkespolitiker, utan kanske en partiledare från näringslivet som haft yrkeserfarenheter och inte ser en spenderat skattekrona som en “satsning” utan som en kostnad. Ulf Kristersson är “just another politician”, det är inte någon som engagerar eller vinner väljare från motståndare; utan det är någon som endast hyllas av de moderater som aldrig tänkt (eller vågat tänka) en kritisk tanke.
Nästa partiledare måste också vara någon som kan förklara varför konservatism är att föredra framför socialism, på ett sätt så socialister börjar tänka om. Det behöver vara någon som får socialister att lyssna, men som genom intellekt och argumentation slår på de knutar som låst dessa socialister till underkastelse för socialdemokratiska partiet; en person som befriar Sverige från mer DDR-tänk. När vi nu ser socialdemokrater hylla Berlinmuren i sociala medier som något som “skyddade den östtyska befolkningen” när man diskuterar Trumps mur, då måste högern inse vilket misslyckande det är att inte vinna väljare genom intellektuell hederlighet. När målet står vidöppet och Ulf Kristersson är mer fokuserad på makt, då är han fel man för jobbet; han måste ta debatterna. Moderater runt om i landet bör därför börja hitta olika kandidater till hans efterträdare, den mannen vill nämligen väldigt få (inkl. undertecknad) ha som statsminister (och då har undertecknad själv tidigare varit medlem i partiet vilket ger ännu en fingervisning om vederbörandes attraktionskraft). Vi vill ha en vinnare, inte ännu en förlorare!